tisdag 13 augusti 2013

Någon från alla andra skild och avsöndrad.



Den grubblande gick ännu långsammare och frågade sig: Vad är det då som du hade velat lära av lärorna och lärarna och som du ännu inte har kunnat lära dig av dem som dock lärt dig mycket? Och han fann själv svaret: Det var jagets innebörd och väsen som han velat lära sig. Men jag kunde icke övervinna jaget, tänkte han; jag kunde bara föra det bakom ljuset, jag kunde bara fly för det, gömma mig för det. Sannerligen, ingenting i världen har så mycket sysselsatt mina tankar som mitt jag, den gåta som ligger i att jag lever, att jag är någon från alla andra skild och avsöndrad, att jag är Siddhartha. Och ingenting i världen vet jag mindre om än mig själv, om Siddhartha.
Grubblaren, som långsamt avlägsnade sig, stannade fängslad av denna tanke och genast föddes ur denna tanke en annan, en ny som lydde: "Att jag ingenting vet om mig själv, att Siddhartha alltjämt är mig så främmande och obekant, det har en och endast en orsak, nämligen att jag varit rädd för mig själv, att jag har sökt fly mig själv. Jag sökte Atmanm jag sökte Brahman; jag var beredd att stycka sönder, att skala av mitt jag för att i dess okända innersta söka själva kärnan, Atman, livet, det gudomliga, det yttersta. Men därigenom gick jag förlustig mitt jag." 
( ur "Siddhartha" av Hermann Hesse)

torsdag 4 juli 2013

"En övning att dö."

Plötsligt stänga mot en ny

öppning. Båten

måste skiljas

från sitt element, utemöblerna

från

vickande underlag, ljus och luft,

duggregn

vi från allt

gistet levande, oss själva.

- Susanne Ringell

fredag 28 juni 2013

Nätterna är också vita... - Ann Jäderlund


Nätterna är också vita
  
som om de inte fanns

Med en slags svagt

formade kanter

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som  inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Lupinerna på bordet andas

Det höga gräset har vi slagit av

Det går inte att sova

Varje morgon återuppstår

samma täta dag

Det fruktansvärda är

alla dessa impulser

som bara försvinner

För att de lämnas



Ann Jäderlund ("Tidsdikten: Juni", Helsingborgs Dagblad, 2012)



tisdag 25 juni 2013

"Om ett träd faller i skogen..."


Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud

 Frågor om verklighet och objektivitet har funnits länge i vår kultur. Redan de gamla grekerna (ibland är uttrycket faktiskt tillåtet!) funderade över om världen vi ser stämmer överens med världen som vi upplever den, eller annorlunda uttryckt: om ”världen där ute” ser likadan ut som ”världen därinne”, i våra huvuden.

Och frågan om trädet som faller i skogen sätter det hela på sin spets. Självklart gör det ett ljud, eftersom vi vet att alla träd som faller i skogen gör ljud i form av ljudvågor som färdas genom luften. Samtidigt så hörs ju inte ljudet eftersom hörsel är en interaktion mellan ljudvågor och en mottagare, i det här fallet det mänskliga örat. Det går alltså inte att höra något om inget registrerar det som ”gör ljudet”. Lika lite som det går att höra något i rymden då det inte finns någon luft som kan frakta ljudvågorna till en mottagare.

Frågan om trädet i skogen rör sig alltså kring frågan om
materia och begreppet händelse, skulle man kunna säga. Hörs det? Syns det? Händer det? Tar händelsen plats? Äger den rum? Och det är också här som en av frågans begränsningar blir tydlig, en begränsning som inte tar i beaktande skillnaden mellan natur och kultur, mellan ett mänskligt sätt att betrakta omgivningen och naturens sätt att betrakta omgivningen (eller snarare naturens sätt att inte betrakta omgivningen).

En klassisk parodi på frågan om trädet i skogen lyder:
”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, var är dom då?” Ett skämt förvisso, men det sätter frågan i dess rätta perspektiv, för implicit i frågan ligger ju faktiskt ett mänskligt synsätt. Kan upplevelsen upplevas? Och om den inte kan det, är det då en upplevelse? Är det en händelse om ingen är där och deltar i händelsen? Det är ju enbart utifrån vår, kulturella, synpunkt som frågan ens uppstår. Det är genom vårt språk som vi har möjlighet att ifrågasätta händelser. Ur ett naturligt perspektiv, utifrån den ”stumma” naturens synpunkt så händer ju egentligen ingenting. Trädet upplever sig inte stå i fokus för händelsen, trädet faller inte, trädet gör inget ljud. Trädet är materia, kulturellt dött, organiskt levande, men utan medvetande och perspektiv.

För trädet, för naturen, är det inte en händelse som tar plats. Trädet
är. Oavsett om det ligger eller står. Det är. Oavsett om det är levande eller dött. Det är. Det är först när den rent materiella händelsen av att ett träd faller transcenderas, ges en större betydelse och mening, som händelsen också äger rum. Det är först när den stumma naturen kläs i ett språk som det upphör att vara och plötsligt kan bliva. Det är i vårt medvetande som trädet blir fallande, som trädet gör ett ljud. Trädet ges en betydelse som tolkar in händelsen i den kulturella ram som är vårt språk och den materiella naturen får en transcenderad betydelse.

Och denna transcenderade betydelse som ges handlar väldigt lite om trädet i sig, för i fokus för frågan står inte trädet eller naturen, utan vi som mänsklighet och kultur. Det är vår ängsliga kultur som ifrågasätter sig själv, det är vi som ifrågasätter våra sinnen och våra livsvillkor. Det som bara är behöver ingen tolkningsram eller språk, det kan fortsätta vara. Men det som kan bliva måste alltid ifrågasättas. Det som kan bliva, det som kan förändras och tvivla är ständigt i behov av bekräftelse och mening.

Och i slutändan tänker jag att frågan handlar om just det, om en mänsklighet som söker efter mening i livet och ett svar hos döda ting. Eller för att travestera parodin:
”Om ett träd faller i skogen men jag inte hör det, vad är jag då?”

onsdag 15 maj 2013

Sociala medier - kören i det grekiska dramat?


I ”På jakt efter politiken” diskuterar Zygmunt Bauman det privatas inflytande, inträngande och övertagande av den offentliga sfären. I boken diskuterar han främst i förhållande till den tidens pratshower, men jag kan inte låta bli att dra en parallell till vår tids sociala medier, framförallt facebook och twitter som representanter  för detta nya offentliga.
Det offentliga har blivit ett territorium där privata angelägenheter och ägodelar förevisas, och det faktum att ingen rimligen kan hävda att detta inverkar på hennes privata intressen eller välbefinnande har förklarats vara irrelevant för frågan om en sådan förevisning. (s. 80.)
Det offentliga handlar alltså inte längre om det som rör oss alla gemensamt utan har istället blivit till ett offentliggörande av privata angelägenheter:
Att offentliggöra allt som väckt eller kan väcka nyfikenhet har nu blivit det centrala i föreställningen om att ”vara av allmänt intresse”. Och att se till att det som offentliggörs förevisas i en form som är tillräckligt attraktiv för att väcka nyfikenhet har blivit huvudmåttet på att man ”tjänar allmänintresset väl. Det ”offentliga” har tömts på sitt innehåll; det står utan egen dagordning – det är nu bara en ihopgyttring av privata bekymmer, svårigheter och problem. (s. 80.) 
Bauman menar att det visserligen finns en poäng i det offentliga förevisandet av privata problem, att det kan ge en legitimering  till känslor och företeelser. Genom det offentliga förevisandet av privata problem kan det ge en sorts igenkänningseffekt och ett allmänt accepterande av känslor och uppfattningar som tidigare hållts dolda.
Men här upphör det offentliga biståndet. Det har inte mer att erbjuda, och bland de poster som saknas på listan över erbjudanden märks främst kollektiva medel som kan användas kollektivt för hantering och lösning av individuella problem. Allmänheten/offentligheten – samlingen av andra individer (läs: sociala medier)– kan bara applådera eller vissla, prisa eller fördöma, beundra eller håna, bistå eller hindra, driva på eller förmana, sporra eller dämpa; den skulle aldrig lova att göra något som individen inte kunde göra själv, att angripa problemet för den klagande individens skull(den lyssnande/kommenterande allmänheten offentligheten är bara en samling individuella agenter och alltså inte en verkande kraft i sig), att befria individen från ansvar. (s.81.)
Som användare av sociala medier står vi då som kören i det grekiska dramat. Vi  iakttar, ger normativa känslouttydningar, kommenterar, vägleder, tycker och hånar. Men aldrig kliver vi själva in på scenen, aldrig river vi föreställningen och hjälper huvudpersonen, den offentligt privata människan, att lösa situationen. Vi lyfter fram det privata i det offentliga ljuset men det gemensamma ansvaret håller vi dolt i kulisserna och formulerar om ansvar till åsikt, plikt till tyckande och det gemensamma till tärande debatt.

onsdag 8 maj 2013

Livet i skuggan av döden



"Den största upptäckt som gjorts av människan, en upptäckt som gjort henne så speciell och hennes sinnesfrid, hennes känsla av säkerhet, så svår att erövra, var dödlighetens faktum: en universell, oundviklig och omedgörlig död som väntade varje enskild medlem av människosläktet. Människan är den enda levande varelse som vet om att hon ska dö och att det inte finns någon möjlighet att fly undan döden. Alla måste inte nödvändigtvis 'leva till döden', som Heidegger hävdade, men alla måste leva sina liv i skuggan av döden. Människan är den enda levande varelse som vet om sin egen förgänglighet, och eftersom hon vet att hon bara är tillfällig kan - måste - hon också föreställa sig evigheten, en ständig tillvaro som till skillnad från hennes egen saknar början och slut. Och sedan hon väl har föreställt sig evigheten står det klart att de två slagen av tillvaro har mötespunkter men inga gångjärn eller nitar." - Zygmunt Bauman "På spaning efter politiken", s. 44.


tisdag 7 maj 2013

Dogmernas olidliga vara

Niklas Orrenius reportage i DN om Svenska kyrkan och stridigheterna som pågår i den på en nivå har fått en något oväntad följetong. Häromdagen publicerade Orrenius en krönika i DN under titeln "Jungfrufödseln får mig att darra". I krönikan beskriver han sin vilja, och tveksamhet inför, att fråga Ärkebiskopen om teologiska frågor, och kanske framförallt om jungfrufödseln. Det är överlag en intressant krönika om religionens synlighet i dagens Sverige, men det är framförallt slutklämmen som fått ett eget efterspel. När Orrenius tar mod till sig och ställer frågan om ärkebiskop Anders Wejryd tror på att Jesus föddes av en jungfru får han svaret:  "Jag tror nog det. Jag tror det var ett sätt för Gud att visa att detta är en väldigt speciell person."

Svaret Orrenius får är svagt till sin karaktär. "Jag tror nog det.", säger ärkebiskopen. Ändå ekar svaret hela vägen till vitt skilda bloggar som Humanistbloggen och Kristen Opinion som båda citerar Madeleine Sultán-Sjöqvist (religionssociolog) som menar att ärkebiskopen nu "positionerar sig  inomteologiskt" och sållar sig till den grupp av teologer som vill "påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld." Hon menar att där den förre ärkebiskopen, KG Hammar, "snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda" talar den nuvarande ärkebiskopen ur skägget och tar tydligt ställning i en inomteologisk fråga som också är en vattendelare mellan två läger i kyrkan. De som faktiskt tror på jungfrufödseln och de som inte tror på dess fakticitet, utan ser jungfrufödseln mer som en symbol. Ärkebiskopen ställer sig nu, menar Sultán-Sjöqvist, på de fundamentalistiska bibeltolkarnas sida mot de symbolsprängda liberalerna.

Jag tror nog inte det.

För det första, en  av de vanligaste symboltolkningarna av jungfrufödseln är att det just är en markering av att Jesus är en viktig person. Som symbol behöver vi inte hålla det för sant, men vi kan alla enas om att den som föds av en jungfru är en särskild person, och Jesus var, enligt den kristna tron, "una persona particolare", för att travestera Ettore Scola.

För det andra. "Jag tror nog det" håller inte i en rättsal. Knappt ens på ett konfirmandförhör.

Men något annat ligger bakom allt det här. Vad är egentligen problemet? Problemet är inte att vi har en ärkebiskop som "förnekar" jungfrufödseln och en ärkebiskop som deklarerar sin tro på densamma (om vi hårdrar resonemanget ovan något) utan att det faktiskt råder en stor oklarhet kring hur man skall förhålla sig till dogmer i dagens Sverige. Och kanske framförallt i Svenska kyrkan av idag. Problemet är inte att olika kyrkliga ledare eventuellt tycker och tror olika, problemet är att det har blivit en individuell fråga. Det är upp till var och en, kyrkvärd som ärkebiskop, att försöka reda ordning i dogmernas fakticitet.

Det skapar en oreda, och en rädsla för dogmerna. En vilsen kristenhet står handfallen inför dogmerna. Och då blir dogmerna också lätta offer för kapning, som Sultán-Sjöqvist vill visa, till att höra olika läger och förgreningar av kyrkan till. En tro på jungfrufödsel blir samma sak som att vilja överföra bibeln på hela samhället. Och en tro på den symboliska jungfrufödseln blir samma sak som att inte vara kristen.

Det är en oroande analfabetism som uppstår, inte bara för de utanför kyrkan utan även för de inom den. Och detta tillstånd uppstår, tror jag, delvis därför att vi inte vet hur kyrkan förhåller sig till dogmerna. "Men kyrkan, det är ju folket, alla som är i kyrkan och vistas där, och det är ju deras tro som ÄR kyrkan?" säger kanske någon då. Jo, visst. Men samtidigt behöver alla dessa människor något att hålla fast vid eller ta spjärn emot. De behöver.... Vi behöver någon som är den kristna trons försvarare. Inte bara mot heretiker och trollkarlar, men som även försvarar oss alla mot att ställas direkt inför dogmernas oförklarlighet i en rationell och logisk värld. Vi behöver någon som säger "Jungfrufödsel? Absolut, det är en del av den kristna trosbekännelsen och det bibliska vittnesbördet, om detta kan man inte tveka." Men samtidigt någon som ställer frågan "Men vad betyder jungfrufödseln?".

Vi behöver, med risk för att låta katolsk, någon som utan tvekan står upp för de grundläggande dogmerna i den kristna tron, men någon som samtidigt förklarar dom. Vi behöver inte ännu en mänsklig ärkebiskop som deklarerar att han "nog" tror på jungfrufödseln eller en som "bara" ser den som en symbol. Vi behöver en "övermänniska", en som inte är en individ. Någon som står utanför individualiteten och representerar kollektivet, som representerar kyrkan. Vi behöver någon som ställer sig emellan oss individer och dogmernas oförklarlighet, någon som tar den rationella kulan för oss och  lämnar oss fria att tolka och tro, att låta dogmerna bli en del av våra liv och växa i styrka. Men också en som tror för oss, så att när vi inte orkar eller vill brottas finns det någon som tror på dogmerna för oss.

Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men vi behöver en påve.