Bibeltolkning och galenskap

I gårdagens DN skriver Karin Johannison om galenskapens historia utifrån Carl von Linnés föreläsningar från 1700-talet som nu publicerats i bokform. Artikeln handlar om det övergripande problemet att jämföra gamla diagnoser med nya, att försöka ta en diagnos från en tidsepok och jämföra den med samma diagnos från en annan tidespok. Karin Johannison påvisar i artikeln hur sjukdomar, även om de var vetenskapligt belagda, allt som oftast ändå är kulturellt betingade.

"Man kan le överseende åt dåtidens varianter på psykisk sårbarhet (på samma sätt som framtiden kan le åt våra nojor, melankolier och utbrändheter). I själva verket ger de en unik tillgång till 1700-talets människa, hennes känslor och levda psykiska liv liksom till gränsvärdena mellan sjukt och friskt. Ta exemplet nostalgi, hemlängtan. Då ansågs det vara ett svårt och ibland dödligt tillstånd därför att så många, särskilt unga män, befann sig som soldater eller arbetsfolk långt hemiftån utan att veta om de någonsin skulle få återvända. /.../ Ända fram till 1800-talets andra hälft ansåg läkare att den fatala varianten [av melankoli] kunde bekräftas vid obduktion i form av bristningar i hjärtats eller hjärnans stora blodkärl."

Kirsten Dunst i Lars von Triers "Melancholia" (2011)

När jag läser hennes artikel så tänker jag på hur vi läser och tolkar bibeln idag. Ett dilemma som uppstår i dagens läsning av bibeln är att de sjukdomar och diagnoser som existerar i bibelns värld inte alltid existerar i våran värld. Ta exempelvis berättelsen om Legion, en man som var besatt av orena andar. Första frågan som uppstår vid en läsning av den berättelsen är: Var finns dom orena andarna idag? Var tanken på orena andar enbart en kulturell/religiös tanke på den tiden eller är det så att vi idag har förskjutit de orena andarnas verklighet till en mytologi? Är det så att Legion led av schizofreni (en vanlig tolkning i dagens läsningar)? Eller är det så att det inte ens går att jämföra den tidens diagnos med en diagnos idag? Är våra världar så kulturellt skilda att vi inte längre har några möjligheter att begripa den tidens diagnoser?

Karin skriver vidare:

"Så frågan är vad vi ska ha historisk diagnostik till. Som ett slags kuriosa i marginalen av vårt upplysta nu? För att identifiera och korrekt förklara tillstånd (till exempel depression eller psykos) som man förr hade konstiga föreställningar om? Men här tar man risker; det är vanskligt att överföra psykiatriska diagnoser från ett historiskt sammanhang till ett annat. Snarare är historisk diagnostik en exklusiv möjlighet att förstå ett tidsbundet spektrum av känslor, ångestformer och beteenden, och hur gränsen mellan friskt och sjukt ständigt omformas."

Och här tror jag hon når en fin slutsats även för exegeter och bibelläsare idag. Vi kanske inte måste översätta evangeliernas texter till nutida metaforer och diagnoser. Vi kanske inte ens behöver se hela bibeln som ett dokument som skall anpassas till oss idag, utan se det som en "exklusiv möjlighet" att titta in i en människa som levde för flera tusen år sedan, att se den människans ångest och existentiella problem. Se det som en möjlighet att fokusera på hur Jesus gjorde för att befria den tidens människa från sin ångest, inte överföra den tidens ångest till våran.

Ett feministiskt dop?

Nina Björk skriver i en gammal essä i DN om att feminismens försök att göra kvinnan till man, genom att poängtera att även kvinnan är skild från naturen och kroppen, kanske var fel tillvägagångssätt och att ett fruktbarare sätt att tänka kanske är att inlemma även mannen i det kroppsliga och återinföra honom till "det naturliga". 

Tänk på affärsmannen i ett flygplan mellan Bryssel och New York. Högt över jorden svävar han, med en laptop i bagaget och en barnflicka och en städhjälp i hemmet. Kalendern fulltecknad, på språng mellan viktiga möten, oberörbar. Varför är han så vacker i våra ögon?

Han har ju en dold förutsättning. För att han ska kunna agera som vore han fri måste andra människor, av andra kön, av andra nationaliteter, ägna sig åt kroppens arbete. För att han ska kunna sväva däruppe måste andra människor - men så småningom även han själv - betala det ekologiska priset för en livsstil som säger "no limits".

Ja, han har makt. Ja, han har inflytande. Han har makt och inflytande för att han lever i ett samhälle som ger detta åt just det fåtal människor som har möjlighet att temporärt frigöra sig från kroppslighet och natur. (Nina Björk, Vi är alla kroppar, DN, 2008)

Frågan är dock om  människan verkligen kan frigöra sig från kroppen, ens temporärt. Som citatet ovan antyder så är frigörandet från kroppen beroende av andra kroppars arbete. Det går inte att frigöra sig från kroppens arbete. Det går att köpa sig fri från det, det går att leja ut, det går att tillfälligt bortse från det, men går det verkligen att helt frigöra sig från det? Är inte citatet ovan ett exempel på att vi alla är en och samma kropp, att någon del av kroppen faktiskt måste göra det arbete som en annan del inte vill.

Att bortse från kroppen är att bortse inte bara från sig själv och sin egen kroppslighet men också hela den situation vi är insatta i: Att vi, som Paulus skriver, med en och samma Ande har döpts till en och samma kropp.

Areopagen

Idag skrev jag en text om midsommar, om det omedvetna ideologiska hyllandet av Naturen och kapitalismen som har publicerats på den nystartade teologiska tankesmedjan Areopagen (länk till artikeln här>>)

Det är ett intressant projekt som startats i Göteborgs stift som försöker vara en gränsöverskridande teologisk röst både inom kyrkan men också ut till samhället. Jag tittar ofta in där själv för att se vad som skrivits, oftast är det relevant och intressant och det är många röster som hörs.

att tumla om i djupet (Paul Klee)

"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)

(Se även: "att tumla om i djupet") 

Den ideologiska synen på naturen

Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de har helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. (ur: "Doktor Glas", Hjalmar Söderberg. )

Duras vs. Kotsko

Att rädas det obekväma:

”Främlingen tänker inte på vad han säger, han pratar mekaniskt, men istället för att vara tyst, istället för att dö. Han gömmer någonting inom sig som han inte vet hur han ska uttrycka, tala om. Därför att han inte vet vad det är. Han vet inte hur man talar om döden. Inför sig själv är han som mannen och barnet inför honom. Mannen och barnet vet det. Mannen kommer att tala istället för främlingen, liksom han kommer att tiga. Alla dessa försök görs för att fördriva tystnaden. En sak är säker. Om tystnaden inte hade trängts undan av de båda männen, så skulle ett farligt skede öppna sig för alla, för barnen, för främlingen, för mannen. Det första ordet man tänker på för att beskriva det ordet är vansinne.”

(Margeruite Duras, Smärtan, s. 172.)

Att njuta av det obekväma:

”In any case, opportunities to enjoy the community of awkwardness are always there, always available, always ready to erupt, because awkwardness is undefeatable. Social orders arise and perhaps evolve and eventually fall, but awkwardness will endure as long as we remain human because it is what makes us human.”

( Adam Kotsko, Awkwardness, s. 89.)

Stories from Another World

Field of Red Carnations 

Mourning Procession

The Lonely Patient