Från kvadraten, denna "nakna, oinramade ikon", "nollformen" härleder Malevich genom vridning cirkeln och genom delning två rektanglar vilka kan fogas ihop till ett kors. Basformerna i den nonfigurativa världen symboliserar för Malevich "känslans objekt": 1915 skapade han inte en "tom kvadrat", som kritikerna uttryckte sig, utan "nonfiguratismens känsla". 1927 skriver han: "Suprematismens kvadrat och de ur denna kvadrat härledda formerna skall jämföras med urmänniskans primitiva streck (tecken), vilka sammanställda inte var en utsmyckning utan representerade en rytmkänsla. Med suprematismen inträder inte en ny känslovärld i livet, utan ett nytt omedelbart återgivande av känslovärlden överhuvudtaget."
kom jag några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är.
Men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice."
- Tomas Tranströmer
"Everything that I positively am,
every enunciated content I can point at
and say 'that's me' is not 'I';
I am only the void that remains,
the empty distance towards every content."
Fem teser kring en kristen gemenskap uitfrån tankar kring Upp 12:7-12
Framlagda vid morgonbön på Pastoralinstitutet i Lund, Oktober 4, 2011.
1. Varje mänsklig gemenskap grundar sig i utstötning av någon annan. För att kunna skapa ett "vi" måste vi också skapa ett "dom". Ett "dom" som avskiljer och begränsar den egna gemenskapens "vi". Någon måste anklagas, väljas ut och offras. Någon måste bli en syndabock för att gemenskapen skall uppstå och förnyas.
2. Varje mänsklig gemenskap grundas samtidigt på en utopi, en fantasi om helhet och ett friktionslöst samhälle. En utopi om en harmonisk samhällskropp där alla bidrar med sitt och alla får den plats de förtjänar. En utopi som aldrig uppnås och där Anklagaren påpekar att det alltid är ”dom” – syndabocken - de som vi stött ut, eller skall till att stöta ut, som förhindrar att utopin uppnås. Detta gör att varje samhälle är i grunden våldsamt, att stöld förvandlas till egendom och vi får en gemenskap uppbyggd kring de som har, och de som inte har.
3. Även varje människa är uppbyggd kring en utopi om helhet. Denna utopi bildar en väv av alla de drömmar som aldrig blev av, och de lögner vi levde och stannade i. En skillnad mellan dom vi blev och dom vi ville bli. Och det är Anklagaren som påpekar denna skillnad, skillnaden mellan hur det är och hur det skulle kunna vara.
4. Kristi kropp är en gemenskap uppbyggd kring andra förutsättningar. Det är en gemenskap grundad på den ultimata syndabocken. Vi behöver inte stöta ut någon annan, för offret har redan skett genom Jesus Kristus. Genom den meningslösa död som han led på korset, meningslös eftersom han inget hade gjort. Han som predikade Guds kärleksrike, att vända andra kinden till och att den som är utan synd kastar första stenen. Han anklagades av människorna och offrades till grunden för en ny gemenskap.
5. Men detta är ingen gemenskap i harmoni, utan det är en brusten gemenskap kring en sargad kropp. Det är en gemenskap där drömmarna inte brister, eftersom drömmen redan har brustit. Det är en gemenskap där vi inte längre anklagar oss själva eller varandra för hur det skulle kunna vara, utan en gemenskap där kärleken växer i svagheten, där våra hjärtans förlorade slag slås av någon annan.
Jag bjuder här på de avslutande raderna i min masteruppsats, rader som jag i mångt och mycket egentligen redan berört här i min blogg. Det handlar om meningen, den rena meningen, skillnaden mellan 1 och 0 och det meningslösas frammanade av meningen som sådan:
5.8.2.1 Mening som sådan
För att förklara detta vill jag återknyta till Žižeks tankar om ritualens betydelse för subjektets övergång till det Nya. Žižek menar nämligen att endast liturgin, som den symboliska ramen för vilken icke-meningen står över meningen, är den ceremoni som frammanar betydelsens nollpunkt. I hans förståelse av liturgin är alltså icke-meningen primär, den kommer före den betydelse som vi fyller ritualen med. Och denna ickemening är betydelsens nollpunkt, inte som upplevelsen av mening, utan som just frånvaron av den. För en ritual eller liturgi där avsaknaden av mening är primär frammanar just känslan av mening långt mycket mer än vad en ritual med bestämd mening gör. Avsaknaden av meningen gör ju att vi upplever meningen som mycket mer närvarande, i sin frånvaro. Och genom denna avsaknad av mening menar Žižek att liturgin öppnar upp för radikal förändring genom att den uppehåller icke-betydelsen som är primär för att nya tolkningar av (bestämd) betydelse, genom att den visar på det Realas ofullständighet, sprickorna i varat som är flyktlinjer ut till det Nya.
Liturgin som ickemening är alltså det som öppnar upp för förändring, det är endast genom den primära icke-meningen i denna ritual som vi kan vara öppna för den förändring som kan äga rum, för den Händelse som är vår sanning.
Och är inte denna icke-mening ett mysterium i dess sanna form? Är inte det faktum att kyrkan väljer att kalla den centrala delen av sin liturgi för ”trons mysterium” just ett upphöjande av icke-betydelsen som öppnar upp för radikal förändring? Är det inte detta som är trons mysterium? Öppenheten inför subjektets radikala förändring, uppgåendet i den Helige anden, i det Nya? Och är det inte samtidigt just icke-meningen som kan frammana känslan av avsaknad av mening, den känsla som alienationen enligt Marx tog bort från subjektet. Som ett första steg kan alltså nattvarden i form av mysterium, i form av ritualistisk icke-mening återföra känslan för avsaknad av mening vilket jag menar är det första steget på vägen till det Nya, den nya skapelsen.
I stycket ”Om det entydiga” (ur Texter i Urval, Cordia, 2008) skriver Gunnel Vallquist om svårigheten att skilja svart från vitt, och om den nödvändiga distinktionen mellan en människa och den idé eller det ideal som den människan representerar. Jag läste denna text dagen innan det fruktansvärda drabbade Norge, och först nu dök den upp i huvudet igen, som en påminnelse om faran med fanatism och hur denna fanatism grundläggs.
Såhär skriver Vallquist:
Jag tror att man kan och bör göra en bestämd skillnad mellan vad jag skulle vilja kalla partitagande och ståndpunktstagande. Att ta parti för något skulle då för det första innebära att man oreserverat hävdade det som gott, som det goda, och motsatsen som ont och därför ovillkorligen något att ta parti mot. Men en sådan inställning får inte tillämpas på annat än det som man efter noggrant övervägande och ansvarig eftertanke erkänt som det absolut.
Ståndpunktstagande skulle däremot betyda en hållning vald såsom det efter omständigheterna bästa; i medvetande om att det absoluta som sådant inte är engagerat, något relativt alltså. Följden blir att vad vi här kallat partitagande måste reserveras för idéer, ideal, och aldrig kan appliceras på människor, enskilda eller grupper. Och här rör vi vid en av de säkerligen största faror i alla tider, men särskilt i vår tid, som mer än någon annan är ideologiernas, massrörelsernas, propagandans.
Överallt, hos sig själv och andra, hos individer och kollektiv, möter man tendensen att identifiera en idé med dess mänskliga representanter. Till synes utan att ana hur farligt det är strävar man att identifiera idealet med dess förkämpar, idén med dess anhängare. Och när man sålunda tar parti för, uppstår det välbekanta fenomen som vår tid givit namnet personkult; tar man parti mot, läggs grunden till hat och misstänksamhet. I bägge fallen rör det sig om ett blint eller målmedvetet uppmanande av fanatism, och på längre sikt fördomar, som inte har mycket med den övertygelse man kanske skenbart eller uppriktigt syftade till.
Varför beter man sig på detta sätt? Därför att det alltid är besvärligt att tänka efter, därför att det är lättare att formulera en slogan än en sanning. Ofta är svaret så enkelt. Men ofta ligger det också djupare: man ”absolutifierar” av rädsla. Ty man fruktar innerst inne, medvetet eller omedvetet, att idealet i sig självt inte är bärigt nog, att dess inneboende kraft inte räcker för att ge kraft åt anhängarna, att det är fattigt på sanning, på rättvisa, på godhet, för att tillräckligt rycka människor med sig. Så man faller för frestelsen att servera folk något gripbart och åskådligt.
Det var vad Aron gjorde när han gav folket guldkalven att dansa kring – när ”personkulten” får insteg i ett religiöst sammanhang är det alltid ett tecken på att de styrande förlorat själva trons radikala kraft – de menar att deras person behövs som hjälp åt Gud för att slå an på massorna. Och när kommunisterna låter idén om rättvisa och frihet för de förtryckta ”personifieras” av kamrat Stalin eller vilken annan kamrat som helst, så är det ett motsvarande svek mot idealet som sådant, och ett erkännande att man inte riktigt hyser tilltro till dess resurser.
Om man aldrig har rätt att identifiera en människa med det goda hon representerar eller förutsätts representera, så har man lika litet rätt att identifiera henne med det onda hon tycks göra gemensam sak med. Och det är just vad alla olika former av fanatism gör. Börjar man i denna ände, finns det ingen säker gräns.
Vallquist avlsutar sedan hela texten med orden:
”Den som icke är med mig, han är mot mig”. Dessa ord är urtypen för blasfemism. Ingen människa har rätt att ta de orden i sin mun. De kan endast gälla det absoluta. Och i och med att vi tillerkänner någon rätten att utsäga dem, har vi erkänt honom som Gud.
