I många av Bergmans filmer spelar musiken, och framförallt Bach, en viktig roll. Bachs musik får ofta stå som representant för något han faktiskt kallar nåd. Det som enklast kan beskrivas som kontakt och gemenskap människor emellan. I följande citat kan man också ana hur Bergman såg Bach som en lindrare av smärtan som Guds tystnad lämnade kvar och som något som kan tränga igenom den Heliga bråten och föra oss fram till "det namnlöst Heliga".
"I Johann Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens förvirringar. Vi låter vår såriga tanke stillna, behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst Heliga."
Idag avgjordes så nomineringsvalet för att få fram kandidater till Göteborgs Stifts nästa biskop. Och de nominerade är följande:
Staffan Grenstedt 284 röster
Christina Eriksson 151 röster
Per Eckerdal 147 röster
Lars Hjort 119 röster
Kerstin Hesslefors Persson 113 röster
Michael Persson 86 röster
Jesper Svartvik 85 röster
Ingvar Humlén 62 röster
Anmärkningsvärt är att Jesper Svartvik kom upp som tänkbar kandidat först under dagen och det har alltså inte funnits tillfälle för präster, diakoner och elektorer att läsa på om honom och ändå lyckas han bli nominerad. Nu är han visserligen ett känt namn, men det som mest spelade in i hans nominering var nog ändå de nomineringspläderingar som föregick gruppdiskussionerna och själva valet. Svartvik nominerades nämligen av inte mindre än två olika föredragshållare. Jag trodde att många hade sina röster klara redan innan valet, men kanske påverkar nomineringarna mer än man tror så jag sammanställde en liten lista över de som nominerades, vilka de nominerades av och hur det gick för dom i valet:
Michael Persson86 7,72(Eric Muhl, Eva May Melander)
Jesper Svartvik85 7,652(Jonas Eek, Eric Muhl)
Ingvar Humlén62 5,6 2(Olof Kjellström, Henrik Törnqvist)
Dan Bernspång20 1,81(Bengt Ljungberg)
Peter Hellgren10 0,91(Mart Saar)
Lars T Gåreberg9 0,81(Ulrika Drevhagen)
Torbjörn Edebol2 0,181(Bengt Magnusson)
Jan-Olof Aggedal1 0,091(Jerker Schmidt + Jonas Ransgård + Sara Blom)
Man kan alltså märka att det är en stor fördel att få en eller flera som pläderar för ens kandidatur, vilket kanske inte var helt oväntat. Hur mycket det påverkar är ju inte helt säkert heller... Men ändå kan det vara tänkvärt till ett annat val att kanske låta alla få någon som talar för ens kandidatur för att förhindra ojämlikheter i valet.
Anmärkningsvärt är att av de tre som pläderade för Jan-Olof Aggedals kandidatur verkar endast en av de ha röstat på honom själva. (Det fanns inga ogiltiga valsedlar)
(Edit: Det verkar omöjligt att göra en snygg lista, ni får hålla till godo med så som den ser ut. Tabellerna är "namn", "antal röster", "procent av rösterna", "antal pläderingar" samt "namn på de som pläderade")
Edit 2: En uppmärksam läsare påpekade att Aggedal faktiskt fick 11 röster i nomineringsvalet vilket således förklarar de agiterandes röstande. Jag ber om ursäkt för detta. Men det visar min poäng än mer då Aggedal inte heller var nämnd som kandidat innan pläderingen och sedan ändå får 11 röster.
Ur Vilgot Sjömans L:136 - dagbok med Ingmar Bergman:
På morgonen går Märta Lundberg övergivet ner mot kyrkan, den tomma kyrkan, lutar huvudet kvidande mot en träpelare. Vid 11-tiden är hon sommarklädd och ordnar med konfirmationsblommorna. Plötsligt blir hon jävlig och frågar Tomas om han tror på förbönen. Just då upptäcker jag att Ingmar strukit en lång bit i Tomas samtal med fiskaren.
TOMAS: Du ska leva, Jonas, sommaren kommer ju, mörkret skall inte vara för evigt. Du har ju dina jordgubbsland och din blommande jasmin. Tänk så den doftar. Varma långa dagar. Det är det jordiska paradiset, Jonas. Det är något att leva för
. - Mycket bättre utan det. Mycket ödsligare och hemskare så. Tomas sitter där och ska trösta Jonas, men allt han lyckas åstadkomma är att han har bort Gud alldeles för honom. (...) - Du strök Märtas replik utanför Frostnäs kyrka också. Den där om när "fjärden brinner av sol. Och björkhagen. Och jasmindoften." - Mmm. Jag hade dom där jasminerna i MORDET I BARJÄRNA också. Dom gamla makarna sitter där i vinterkölden och fantiserar om sommaren och jasminerna... men nej, dom ska bort nu. Han går bort till Ingrid och kontrollerar hennes eksembandage.
Jag snubblade för några dagar sedan över en gammal GP där Mikael van Reis skriver om konstnären Carl Hammoud och hans verk Analepsis och det var något i det han skrev som, påminde mig om nattvarden, anamnesen och tidsupphävandet i det liturgiska momentet. Samtidigt påmindes jag om Walter Benjamins "Messianska tidsbegrepp" och hur han menar att Messias inte kommer vid slutet av historiens utveckling utan att Messias kommer för att bryta av historien, för att bryta den kontinuerliga tiden.
"Carl Hammoud är en virtuos och på goda grunder mycket uppmärksammad målare i sin generation. Hans bildsignatur är stark – gärna slutna kontorsrum där pärmar och papper plötsligt briserar i ett strikt kaos målat i dov, elegant färgskala från beige och gult till bruna nyanser som bildar en stämning av gammal ny saklighet i möte med ett uppdaterat magritteri. Man anar en både drömmande och kontrollerande blick bland de matt lysande ytorna. Och en sorts hemlig njutning i all denna enslighet.
Ibland märker man en fond av klassiskt måleri liksom även en litterär resonans. Varje lokal producerar ju sitt drömda slott eller utbrott. Allt bygger ytterst på det paradoxala ögonblick då papper virvlar upp som fjärilar i ett rum helt utan vind och fjärilar. Carl Hammoud är då lite som en måleriets Harry Houdini. Han låser in sig och bryter sig ut som en illusionist.
Analepsis fascinerar starkt när de svävande bladen växlar mellan flimrande transparens och glatt spegelyta. En ”analeps” är en plötslig minnesbild som bryter av nuet. Allt är här i rörelse och ändå så dansant exakt i alla dubbletter och fasetter. Jag anar där en ny och kanske oväntad lätthet. Är detta inte egentligen en bild av frihet?"
”Att känna en intensitet är att ovillkorligen ha upplevt en klyfta, en skillnad, en skillnad i intensitet, en skillnad mellan 1 och 0, det förnimbara och det oförnimbara, eller mellan en intensitet som har försvunnit och en som just fötts.”
Även om Håkan Hellström och Ingmar Bergman inte har särskilt mycket gemensamt (man skulle faktiskt nästan kunna kalla Håkan för Bergmans antites - något som accentueras av att vi ofta benämner Håkan med förnamn och Bergman vid sitt efternamn) så är det en strukturell likhet som slår mig mellan Håkans senaste skiva och många av Bergmans filmer. Det är sättet de båda inleder och avslutar sina filmer/skivor på. Det inledande spåret på 2 steg från paradise är egentligen inte så mycket en låt som en programförklaring; "Det här är min tid" kan ju läsas som att den närmsta timmen verkligen är Håkans tid, om vi lyssnar på skivan i ett streck. På så sätt för han oss ut ur våran verklighet och in i skivans egna värld. Ut ur våran vardag och in i hans unika universum. Liknande kan sägas om den avslutande låten "Du är snart där" som efter en stunds tystnad avslutas med ett litet piano-postludium, som för att accentuera att "nu är min tid slut och verkligheten börjar igen". Det är inga tvära kast utan hela tiden mjuka övergångar som sakta för lyssnaren mellan världarna.
På samma sätt menar filmvetaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen att Bergman ofta använder inledningarna i sina filmer för att långsamt föra oss ut ur våran vardag och in i hans unika värld. Filmen och biografen saknar teaterlokalens självklara atmosfär av andäktighet och den röda ridån som skiljer våran vardag från teaterns verklighet blir inte lika framträdande och avskiljande på en biograf. Och framförallt inte hemma i tv-soffan. Därför anstränger sig Bergman för att "sakta föra åskådaren i handen in till filmens universum". Jag tänkte förevisa två ganska olika exempel, det ena exemplet, hämtat från Vargtimmen är lite mer abrupt. Vi blir först, under förtexterna, medvetna om att vi är på en inspelningsplats, vi hör ljuden från arbetarna, röster och till slut Bergman själv ropa: "Tysta då! Tagning!"
Efter detta börjar sedan filmen med att Liv Ullman i sin karaktär kommer ut ur ett hus, sätter sig på en bänk, tittar in i kameran och börjar prata med oss som åskådare. Så egentligen har filmen faktiskt inte börjat, vi är fortfarande medvetna om att vi är på en inspelningsplats. Men till skillnad från förtexterna så är vi nu halvvägs in i filmens värld. Vi ser karaktärer och scenografi och börjar så sakteliga vänja oss vid att det är en film. Efter detta börjar sedan filmen "på riktigt".
Det andra exemplet är ett lite mer klassiskt exempel på inledning, hämtat frånViskningar och rop. Även här blir åskådaren varsamt ledd in i filmens värld. Den inleds med exteriörer i morgondimma för att sedan ta sig inåt i huset vars park exteriörerna är tagna i. Färgen rött och klockor dominerar filmen ett tag tills vi får se Agnes som, liksom Alma i Vargtimmen, håller ett litet förtal till oss och berättar om förutsättningarna för filmen. Sen börjar filmen "på riktigt" efter ungefär åtta minuter då systrarna och tjänarinnan Anna börjar ta plats i filmen.
Den stora skillnaden filmerna emellan är att vi inte blir lika medvetna om vår roll som betraktare. Men vad alla tre, alltså även 2 steg från paradise, däremot har gemensamt är att de sakta för oss in i en mer psykologisk verklighet än en fysisk verklighet, den som vi kallar vardag. Det handlar alltså, så som jag ser det, om ett accentuerande av att inom den närmsta tiden gäller inte samma premisser som i verkligheten. Det konstnären har att säga behöver inte spegla en fysisk verklighet, det är inte objektiv sanning som presenteras, men väl en subjektiv sådan. En verklighet där det som sägs och presenteras inte behöver ha hänt för att vara sant.
