Visar inlägg med etikett Påven. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Påven. Visa alla inlägg

tisdag 7 maj 2013

Dogmernas olidliga vara

Niklas Orrenius reportage i DN om Svenska kyrkan och stridigheterna som pågår i den på en nivå har fått en något oväntad följetong. Häromdagen publicerade Orrenius en krönika i DN under titeln "Jungfrufödseln får mig att darra". I krönikan beskriver han sin vilja, och tveksamhet inför, att fråga Ärkebiskopen om teologiska frågor, och kanske framförallt om jungfrufödseln. Det är överlag en intressant krönika om religionens synlighet i dagens Sverige, men det är framförallt slutklämmen som fått ett eget efterspel. När Orrenius tar mod till sig och ställer frågan om ärkebiskop Anders Wejryd tror på att Jesus föddes av en jungfru får han svaret:  "Jag tror nog det. Jag tror det var ett sätt för Gud att visa att detta är en väldigt speciell person."

Svaret Orrenius får är svagt till sin karaktär. "Jag tror nog det.", säger ärkebiskopen. Ändå ekar svaret hela vägen till vitt skilda bloggar som Humanistbloggen och Kristen Opinion som båda citerar Madeleine Sultán-Sjöqvist (religionssociolog) som menar att ärkebiskopen nu "positionerar sig  inomteologiskt" och sållar sig till den grupp av teologer som vill "påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld." Hon menar att där den förre ärkebiskopen, KG Hammar, "snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda" talar den nuvarande ärkebiskopen ur skägget och tar tydligt ställning i en inomteologisk fråga som också är en vattendelare mellan två läger i kyrkan. De som faktiskt tror på jungfrufödseln och de som inte tror på dess fakticitet, utan ser jungfrufödseln mer som en symbol. Ärkebiskopen ställer sig nu, menar Sultán-Sjöqvist, på de fundamentalistiska bibeltolkarnas sida mot de symbolsprängda liberalerna.

Jag tror nog inte det.

För det första, en  av de vanligaste symboltolkningarna av jungfrufödseln är att det just är en markering av att Jesus är en viktig person. Som symbol behöver vi inte hålla det för sant, men vi kan alla enas om att den som föds av en jungfru är en särskild person, och Jesus var, enligt den kristna tron, "una persona particolare", för att travestera Ettore Scola.

För det andra. "Jag tror nog det" håller inte i en rättsal. Knappt ens på ett konfirmandförhör.

Men något annat ligger bakom allt det här. Vad är egentligen problemet? Problemet är inte att vi har en ärkebiskop som "förnekar" jungfrufödseln och en ärkebiskop som deklarerar sin tro på densamma (om vi hårdrar resonemanget ovan något) utan att det faktiskt råder en stor oklarhet kring hur man skall förhålla sig till dogmer i dagens Sverige. Och kanske framförallt i Svenska kyrkan av idag. Problemet är inte att olika kyrkliga ledare eventuellt tycker och tror olika, problemet är att det har blivit en individuell fråga. Det är upp till var och en, kyrkvärd som ärkebiskop, att försöka reda ordning i dogmernas fakticitet.

Det skapar en oreda, och en rädsla för dogmerna. En vilsen kristenhet står handfallen inför dogmerna. Och då blir dogmerna också lätta offer för kapning, som Sultán-Sjöqvist vill visa, till att höra olika läger och förgreningar av kyrkan till. En tro på jungfrufödsel blir samma sak som att vilja överföra bibeln på hela samhället. Och en tro på den symboliska jungfrufödseln blir samma sak som att inte vara kristen.

Det är en oroande analfabetism som uppstår, inte bara för de utanför kyrkan utan även för de inom den. Och detta tillstånd uppstår, tror jag, delvis därför att vi inte vet hur kyrkan förhåller sig till dogmerna. "Men kyrkan, det är ju folket, alla som är i kyrkan och vistas där, och det är ju deras tro som ÄR kyrkan?" säger kanske någon då. Jo, visst. Men samtidigt behöver alla dessa människor något att hålla fast vid eller ta spjärn emot. De behöver.... Vi behöver någon som är den kristna trons försvarare. Inte bara mot heretiker och trollkarlar, men som även försvarar oss alla mot att ställas direkt inför dogmernas oförklarlighet i en rationell och logisk värld. Vi behöver någon som säger "Jungfrufödsel? Absolut, det är en del av den kristna trosbekännelsen och det bibliska vittnesbördet, om detta kan man inte tveka." Men samtidigt någon som ställer frågan "Men vad betyder jungfrufödseln?".

Vi behöver, med risk för att låta katolsk, någon som utan tvekan står upp för de grundläggande dogmerna i den kristna tron, men någon som samtidigt förklarar dom. Vi behöver inte ännu en mänsklig ärkebiskop som deklarerar att han "nog" tror på jungfrufödseln eller en som "bara" ser den som en symbol. Vi behöver en "övermänniska", en som inte är en individ. Någon som står utanför individualiteten och representerar kollektivet, som representerar kyrkan. Vi behöver någon som ställer sig emellan oss individer och dogmernas oförklarlighet, någon som tar den rationella kulan för oss och  lämnar oss fria att tolka och tro, att låta dogmerna bli en del av våra liv och växa i styrka. Men också en som tror för oss, så att när vi inte orkar eller vill brottas finns det någon som tror på dogmerna för oss.

Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men vi behöver en påve.

lördag 18 april 2009

Katolska kyrkans ledning är världsfrånvänd

Replik till Joel Halldorfs insändare på GP-Debatt 12 April:

Joel Halldorf avslutar sin artikel med den kvasifilosofiska frasen ”För att vidga våra horsionter måste vi våga bli ifrågasatta, vi måste våga närma oss den radikalt annorlunde” och jag undrar hur långt påven och ledningen för den katolska kyrkan vågar göra just det?  Jag undrar om de verkligen har satt sig in i exempelvis en homosexuell människas situation eller en våldtagen brasiliansk flickas. Om de hade vågat ”närma sig den radikalt annorlunde” och inte bara hänvisat till uråldriga dokument hade det kanske inte varit någon debatt i dag.  Som blivande präst i svenska Kyrkan förfäras jag ständigt över de skandaler som dyker upp inom kyrkans värld. Men inga skandaler är värre än de som är sanktionerade av högsta ledningen och betraktade som ”Guds vilja”. 

Ingen kan påstå att katolska kyrkan är en ond organisation, tvärtom, det katolska kyrkan gör överallt i världen är oftast av godo. Det jag framförallt vänder mig emot hos den katolska kyrkan är dess världsfrånvända ledning. 

Joel Halldorf skriver ”självklart kan man småle åt Vatikanens fromma förhoppningar” när det gäller deras mediala förståelse. Men är det något att småle åt? Är det inte skrämmande att en kyrka som benämner sig som en kyrka för folket, på ett så flagrant sätt visar att de inte har förståelse för folket eller för dess behov? Är inte Vatikanen bara en konservativ teologisk förening med alldeles för stor makt över sina medlemmar? Har inte detta bevisats gång på gång – att lagtroheten och ortopraxin går före medmänskligheten och kärleken?  För vari ligger medmänskligheten att exkommunicera en våldtagen flicka och hennes mor medans förövaren själv får vara kvar som medlem av kyrkan? Sänder inte det ett budskap att katolska kyrkan, och i förlängningen Gud själv, är för våldtäkt? Kanske inte om man har några års teologiska studier bakom sig, men för gemene man gör det nog det, inte minst för den brasilianska flickan. Det finns absolut inget tolerant eller vidsynt med ett försvar av ett sådant beteende.

Ludvig Lindelöf
prästkandidat i Svenska kyrkan
Göteborgs stift 

Publicerat i GP Lördagen 18 April.