Visar inlägg med etikett Ideologins sublima objekt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ideologins sublima objekt. Visa alla inlägg

fredag 28 maj 2010

”Vi är annorlunda, det är inte du."

Två manifestationer som på senare tid rönt stor uppmärksamhet är Regnbågspromenaden i Göteborg, som var en del av HBT-festivalen och Jesusmanifestationen i Stockholm härom veckan. Skälet till att hålla en parad eller manifestation brukar oftast, såvitt jag uppfattat det, vara ett av tre skäl: ”Vi vill visa för världen att vi finns”, eller ”Vi vill visa för varandra att vi finns”. (Det tredje skälet kommer jag till senare.) Det andra skälet ser jag inget problem med, det är bara bra att samlas och träffas, diskutera, utvecklas, fira och ha trevligt tillsammans. Men om det vore det enda skälet så kan ju vilken plats som helst duga, och det behöver inte vara en central plats i någon av våra större städer. Kristendomen har under året flera sådana tillfällen, Världens fest, Teologifestivalen, Frizon, Nyhemsveckan, Gudstjänstsfestivalen, för att nämna några som varit på agendan den senaste tiden, vilka, även om de ibland är i storstäder, allt som oftast håller sig till redan erkända platser. Så det ända skälet till att hålla en manifestation/parad på en central plats i en storstad blir: ”Vi vill visa för omvärlden att vi finns”. (Detta är något som blir extra tydligt när Dagen intervjuar Fredrik Reinfeldt och Mona Salin om Jesus-manifestationen och förfasas över att de inte ens uppmärksammat den).

Men exakt vad är det man vill visa för omvärlden? Det kan ju inte bara vara ”att vi finns” för jag tror de flesta vet att det finns kristna och att det finns homosexuella i Sverige. Att man är många och kan låta mycket? Det kan fotbollsfans också, men de brukar snarast undvika medialjuset. Så vad är det man vill visa? Och varför? Problemet formulerades väl av Emanuel Karlsten i sin kritik av Jesusmanifestationen: ”Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”.” Och, även om det inte är lika politiskt korrekt att tycka det, så gäller samma sak även för s.k. regnbågspromenader. Även om det är två ibland diametralt olika livsstilar som paraderar på stadens gator och torg så är det ändå exakt samma sak som proklameras. ”Vi är annorlunda, det är inte du.”

Och det är just detta proklamerande av annorlundaskap som kan leda till att man utstöts än mer från samhället, genom att man tar på sig rollen av ideologins sublima objekt. För gemene man kommer båda dessa publika tillställningar uppfattas som ett självvalt avståndstagande från normen, och inte det som ibland anges som ett tredje skäl för dylika tillställningar: ”Vi vill bli accepterade av samhället”. Men genom att markera sig som annorlunda, genom att verkligen gå ut och bekräfta sitt annorlundaskap så riskerar man inte bara att befästa uppfattningen om man är avvikande man bekräftar också den gängse, visserligen omedvetna, uppfattningen om att de Andra (kristna, homosexuella) organiserar sin njutning (för att använda ett Lacanskt begrepp) på ett annat sätt än vad vi ”vanliga” gör. För frågan hur vi organiserar vår njutning är, enligt Žižek, en av de grundläggande frågorna när det gäller rasism, utanförskap, utstötning o.s.v. Det sätt som vi organiserar vår njutning på är det som binder oss samman som grupp och därför också det som skapar klyftor mellan människor. Hur vi firar våra helgdagar, vad vi äter för mat, vilka tv-program vi ser på o.s.v. är det som vi håller som allra ”heligast” idag och om vi stöter på någon annan som inte håller våra traditioner (invandrare och deras ”konstiga mat” exempelvis) så uppfattar vi de genast som annorlunda. Men inte bara annorlunda. Omedvetet anklagar vi dem också för att stjäla vår njutning.

Förr i tiden så kunde vi organisera vår njutning till en Sak, exempelvis Nationen, Gud eller Staten. I Sverige idag är inte längre Nationen, Gud eller ens Staten, det som binder samman alla dessa gemene människor. Det är TV. Programmet Idol, Melodifestivalen, stora sportevenemang osv. fyller tomrummet som de tidigare ”Sakerna” har lämnat efter sig och har nu blivit Saken som vi organiserar vår njutning kring. Idol får inte så många tittare för att det är bra, det får många tittare för att det har många tittare, dvs. för att det fyller ett tomrum i den gemene mannens/kvinnans tillhörighetsskapande.

Det är också därför dessa manifestationer av annorlundaskap skapar än mer klyftor. För poängen enligt Žižek och Lacan är ju att vi aldrig haft saken, att vi aldrig har besuttit Tinget som vi eftertraktar. Tomrummet som Nationen, Gud, Staten lämnat efter sig och som nu fylls av Tv har alltid varit ett tomrum. Saken/Tinget har aldrig kunnat nås, och vi har aldrig haft det i vår besittning. Men detta är vi inte medvetna om och eftersom vi inte kan få den fulla jouissance som vi eftersträvar så anklagar vi de Andra för att stjäla vår njutning. Så genom att så starkt proklamera sitt annorlundaskap riskerar båda sidor att bli det sublima objekt som i ideologins falska medvetande är hindret för samhällets helhet och enhet. Genom att befästa ett annorlundaskap blir man inte bara direkt kvalificerad som utanför, man vidhåller också den ideologiska fantasin om att samhället en dag kan bli en helhet. Man låter den omöjliga utopin om ett organiskt samhälle leva vidare och växa sig allt starkare för var dag som man står mitt i samhället och proklamerar sitt utanförskap inför det.

söndag 18 april 2010

Molnet













Det skrämmande molnet över Island sätter oss (i västeuropa) inte bara strandsatta på våra semesterparadis utan sätter också griller i våra huvuden. Hur skall vi egentligen förstå molnet? Som Islands hämnd för en kraschad ekonomi? Som naturens hämnd på en förstörd jord? Som ett tillfälle för oss att tänka över våra synder, en påtvingad fasta såhär i post-påsktiden?

Vad sägs om att försöka se bakom alla de olika bestämningar av molnet och istället se det Reala som molnet (och våra tolkningar) försöker dölja? I boken Tarrying with the Negative beskriver Slavoj Žižek (vem annars?) hur alla de försök att tolka in någon mening i filmen Hajen egentligen bara verkade för att dölja det faktum att det inte fanns någon mening, att Hajen som ideologisk skapelse bara var en blank skärm på vilken människor projicerade alla sina vardagliga rädslor och hur den projektionen, den symboliseringen, således bara tjänade till att samla alla de olika rädslor som människor bar på den tiden till en enskild punkt. Genom att titta på molnet ur den betydelsen är det inte konstigt att se hur de rädslor som präglar vår tid (ekologisk kris, finansiell kris, arbetslöshet, resandet och turismens inverkan på vår jord, storbolagens grepp om oss) alla kan ge molnet en ideologisk betydelse.

Men vad denna ideologiska betydelse döljer är det Reala bakom molnet, nämligen vulkanen. Genom att samla alla rädslor till en ideologisk punkt så obfuskeras det faktum samhällets antagonism är högst reell. Att de motsättningar och problem vi känner av i dagens samhälle inte kan lösas. Den grundläggande antagonismen i samhället (som kanske bäst kan liknas vid de kontinentalplattor som dras isär och trycks ihop - vilket i sin tur ger vulkanutbrotten, som utbrott av det Reala) är dock för mycket för oss att bära på varför vi istället döljer det genom att sätta molnet i det Realas plats. Istället för att välja att se den sociala ordningens faktiska status så låter vi molnet täcka över det faktumet. Molnet kan således ses som ideologins sublima objekt, det objekt som inte bara är "i vägen" för samhällets blivande helhet, utan även är konstituerande för tanken på samhället som en organisk helhet.

För molnet splittrar just nu upp samhället, det strandsätter familjemedlemmar på avlägsna platser, det tvingar folk till att sägas upp från sina arbeten och det sätter samhällsekonomin, politiska förhandlingar och storföretag i gungning. Men samtidigt är det just molnet som i detta avseende också är det som skapar utopin om ett helt samhälle. "Om bara molnet inte var där så skulle jag vara samlad med min familj", "Om inte molnet tvingade mig från mitt jobb skulle allt vara bra" o.s.v. På detta sätt skapas tanken om helhet. En tanke som utan molnet (i det här fallet) inte skulle kunna tänkas utan skulle tvinga oss att se ner i det Realas avgrund och se splittringen, kontinentalplattornas isärglidande, som där råder.


Uppdatering; Länkar till två artiklar som berör ämnet. en humoristisk och en lite mer seriös.