onsdag 15 maj 2013

Sociala medier - kören i det grekiska dramat?


I ”På jakt efter politiken” diskuterar Zygmunt Bauman det privatas inflytande, inträngande och övertagande av den offentliga sfären. I boken diskuterar han främst i förhållande till den tidens pratshower, men jag kan inte låta bli att dra en parallell till vår tids sociala medier, framförallt facebook och twitter som representanter  för detta nya offentliga.
Det offentliga har blivit ett territorium där privata angelägenheter och ägodelar förevisas, och det faktum att ingen rimligen kan hävda att detta inverkar på hennes privata intressen eller välbefinnande har förklarats vara irrelevant för frågan om en sådan förevisning. (s. 80.)
Det offentliga handlar alltså inte längre om det som rör oss alla gemensamt utan har istället blivit till ett offentliggörande av privata angelägenheter:
Att offentliggöra allt som väckt eller kan väcka nyfikenhet har nu blivit det centrala i föreställningen om att ”vara av allmänt intresse”. Och att se till att det som offentliggörs förevisas i en form som är tillräckligt attraktiv för att väcka nyfikenhet har blivit huvudmåttet på att man ”tjänar allmänintresset väl. Det ”offentliga” har tömts på sitt innehåll; det står utan egen dagordning – det är nu bara en ihopgyttring av privata bekymmer, svårigheter och problem. (s. 80.) 
Bauman menar att det visserligen finns en poäng i det offentliga förevisandet av privata problem, att det kan ge en legitimering  till känslor och företeelser. Genom det offentliga förevisandet av privata problem kan det ge en sorts igenkänningseffekt och ett allmänt accepterande av känslor och uppfattningar som tidigare hållts dolda.
Men här upphör det offentliga biståndet. Det har inte mer att erbjuda, och bland de poster som saknas på listan över erbjudanden märks främst kollektiva medel som kan användas kollektivt för hantering och lösning av individuella problem. Allmänheten/offentligheten – samlingen av andra individer (läs: sociala medier)– kan bara applådera eller vissla, prisa eller fördöma, beundra eller håna, bistå eller hindra, driva på eller förmana, sporra eller dämpa; den skulle aldrig lova att göra något som individen inte kunde göra själv, att angripa problemet för den klagande individens skull(den lyssnande/kommenterande allmänheten offentligheten är bara en samling individuella agenter och alltså inte en verkande kraft i sig), att befria individen från ansvar. (s.81.)
Som användare av sociala medier står vi då som kören i det grekiska dramat. Vi  iakttar, ger normativa känslouttydningar, kommenterar, vägleder, tycker och hånar. Men aldrig kliver vi själva in på scenen, aldrig river vi föreställningen och hjälper huvudpersonen, den offentligt privata människan, att lösa situationen. Vi lyfter fram det privata i det offentliga ljuset men det gemensamma ansvaret håller vi dolt i kulisserna och formulerar om ansvar till åsikt, plikt till tyckande och det gemensamma till tärande debatt.

Inga kommentarer: