måndag 27 juni 2011

Alingsås och mystiken

I senaste numret av Korsväg, Göteborgs Stifts tidning för teologiskt samtal, återfinns en intervju med Christina Lövestam angående den dopordning som används i Alingsås församling, nedan följer ett citat ur den intervjun:
Det nya med den dopordning som används i Alingsås är främst språket. Det är viktigt att inte fastna i det mystifika i språket utan att människor kan förstå orden, menar Christina Lövestam och ger ett exempel på ett stycke hon själv tycker mycket om. Efter korstecknandet säger prästen i den traditionella dopordningen : "Jesus Kristus, den korsfästne och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge." I Alingsås säger man istället: "Jesus Kristus kallar dig att leva nära honom, och så vara den du  i djupet av ditt väsen är.
Överlag förstår jag tanken med Alingsås dopordning, att anpassa språket till den moderna, och kanske i stor utsträckning kyrkovana dopfamiljen. Men att kalla ovanstående formulering för "mindre mystisk" än den gamla har jag svårt att förstå. Vad är det som är mystiskt med att Jesus kallar någon till lärjunge? Till att leva i efterföljelse? En sådan formulering är i mitt tycke öppen och inbjudande, den talar inte om att följa en specifik Jesus, utan öppnar snarare upp fältet för teologisk tolkning och en efterföljelse som kan ta sig många olika uttryck.

Nej det är snarare Lövestams formulering "och så vara den du i djupet av ditt väsen är" som är mystisk. Rör inte den formuleringen en av livets allra mest mystiska gåtor, vem är jag? Vad rör sig i djupet av mitt väsen? Och hur korrelerar det till Guds väsen? Dessutom undrar jag om inte en sådan formulering även överbetonar en sida av människornas och Guds gemenskap, nämligen den inre övertygelsen. Och riskerar inte en sådan överbetoning att hamna i en allt för stor fokusering på just individen och dennes egna personliga tro och relation till Gud?

Att vara kristi lärjunge kan ta sig många uttryck och former, men att "vara den du i djupet av ditt väsen är" har väl egentligen enbart ett enda svar? Att du finner dig själv, att du uppfyller ditt innersta vara, att du på något mystiskt sätt kommer fram till "vem du verkligen är"...

torsdag 23 juni 2011

Yves Klein

1.
IKB 191

From the reactions of the audience, [Klein] realized that...viewers thought his various, uniformly colored canvases amounted to a new kind of bright, abstract interior decoration. Shocked at this misunderstanding, Klein knew a further and decisive step in the direction of monochrome art would have to be taken...From that time onwards he would concentrate on one single, primary color alone: blue.
2.
La spécialisation de la sensibilité à l’état matière première en sensibilité picturale stabilisée, Le Vide:




Recently my work with color has led me, in spite of myself, to search little by little, with some assistance (from the observer, from the translator), for the realization of matter, and I have decided to end the battle. My paintings are now invisible and I would like to show them in a clear and positive manner, in my next Parisian exhibition at Iris Clert's

tisdag 21 juni 2011

En lektion i kärlek

Jag återkommer till temat kärlek, inte för att jag är kärlekskrank, utan för att jag anser att det, mer än något annat, fokuserar på det mänskliga subjektet. För frågan om vad det är vi älskar med en individ sätter ju också fingret på vad det är vi anser med att vara just en individ. Ett exempel på denna diskussion återfinns i Jean Paul Sartres novell "Intimitet":
Lulu drog tillbaka stortån ur lakansvecket rörde lite på fötterna därför att hon tyckte att det var roligt att känna sig spänstig bredvid denna slappa och fångna köttklump. Hon hörde ett kurrande: en mage som låter, det irriterar mig, jag kan aldrig få klarhet i om det är hans mage eller min. Hon slöt ögonen: det är vätskor som bubblar inne i knippen av mjuka rör, sådana har  alla människor, Rirette och jag - jag tycker inte om att tänka på det, jag får ont i magen. Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han  inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känna invärtes; han skulle inte tänka "den är hennes"; man borde kunna älska allt hos en person, matstrupen och levern och inälvorna. Det är kanske för att man är ovan. som man inte älskar dem; om man såg dem som man ser våra händer och våra armar, skulle man kanhända älska dem; då borde sjöstjärnorna älska varandra mer än vad vi gör, de sträcker ut sig på stranden när det är sol och de stjälper ut magen för att den skall hämta luft och alla kan se den; jag undrar var vi skulle stjälpa ut vår, genom naveln.

Vari ligger skillnaden mellan det unika i en individ (alltså det jag älskar när jag säger att jag älskar någon) och det ickeunika hos en art (alltså det faktum att vi alla har inälvor)? Vad är det för skillnad mellan den kroppsliga underliggande materialiteten och ytan, det som vi helt enkelt "vant oss vid" att se? Är det bara en vanesak eller handlar det om den överbestämmande, sexualiserande blicken, det som Deleuze kallar för "ansiktliggörandet", en kulturell bestämning av vad som är godtagbart för kärlekens blick?

torsdag 9 juni 2011