måndag 31 oktober 2011

Mark Rothko

"If you are only moved by color relationships, you are missing the point. I am interested in expressing the big emotions - tragedy, ecstasy, doom."








söndag 30 oktober 2011

Vad vill de ha?


Protesterna mot Wall Street, som den senaste tiden nått långt ut över New Yorks gränser, fortsätter att förbrylla folk. Vad är det egentligen de vill ha? Någon sorts protest mot det ekonomiska systemet verkar självklar, men vad är det som denna protest innebär? Kanske är det svårt att formulera vad man vill ha när det man vill ha kräver att man formulerar sig utanför det givna systemet? Kanske är det svårt att formulera sig när det är själva språket man vänder sig emot? Zizek skriver:

"Kapitalismen är den första socioekonomiska ordningen som avtotaliserar mening: det finns ingen global ”kapitalistisk världsbild”, ingen ren ”kapitalistisk civilisation": globaliseringens fundamentala lärdom är just att kapitalism kan anpassa sig till alla civilisationer, från kristna till hinduistiska, från väst till öst." - Living in the End Times (övers. ur masteruppsats)

Och är det inte just detta, kapitalismens totala genomsyrande, som är i centrum för protesterna? Zizek uttryckte något liknande när han talade till Wall Street-protestanterna för ett tag sedan:

"He told, for instance, an old Eastern Bloc joke about a dissident who’s about to be sent to a work camp in Siberia. Since he knows his letters will be censored, he tells his friends he’ll write to them using a simple code: Blue ink for the truth, red ink for lies. His first letter arrives, and it’s a glowing report of life in the camp—a lovely apartment, great food, beautiful women. Then he concludes, “The only thing we can’t get is red ink.”

Occupy Wall Street, he explained told the crowd, is pointing out the lies that underlie American capitalist society. “You’re the red ink,” he said." -
New York Observer 2011-10-09 (cf. Josef Bengtson: Zizek om frihet. )

Så protesternas vaghet beror kanske inte så mycket på att de som protesterar inte vet vad de vill ha, utan bara saknar möjligheten och språket att uttrycka det.




lördag 15 oktober 2011

Obesvarad kärlek






Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.
Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,
något utöver oss själva, så som kärleken gör.

Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,
vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.
Att vi är älskade av ingen.

Vad är djupt som saknad, som obesvarad kärlek.
                                                                                     - Pär Lagerkvist

fredag 14 oktober 2011

Svenska kyrkans vandring mot identitet


Förra veckan skrev jag och Filip Stensman en debattartikel i Kyrkans Tidning. Debattartikeln handlade om Svenska kyrkans identitet och hur vi som "liberalteologiska" (i brist på bättre ord) ofta beskylls för att 1) ha en otydlig identitet samt 2) att vi enbart är politiskt korrekta, vänder kappan efter vinden och följer i statens ledband. Vår artikel behandlade främst den första invändningen, att vi har en otydlig identitet, och vi ville - genom en diskussion kring kyrkans beslut att viga samkönade par - poängtera att kyrkan faktiskt har påbörjat en vandring mot en tydlig "liberalteologisk" identitet. En vandring mot en alltmer kontextuell och inkarnatorisk kyrka. Och vi hyste en förhoppning om att denna vandring skulle fortsätta och ge sin prägel på diskussionen kring dopet och dess liturgiska utformning i den nya handboken.

Däremot så berörde vi inte fråga två i någon vidare utsträckning, alltså det om den "liberalteologiska" politiska korrektheten. Den frågan är inte helt enkel, och jag tror inte att det finns ett klart och tydligt svar på hur förhållandet mellan kyrkans värderingar och statens, eller allmänhetens, värderingar ser ut. Självklart är det så att kyrkan inte enbart skall följa efter den rådande tidens kulturella normer och värderingar, men samtidigt måste vi som folkkyrka faktiskt bemyndiga folkets röst. Kyrkan kan inte godta vilka ändringar som helst i den politiska korrekthetens namn, men samtidigt är vi en kontextuell kyrka, en kyrka som lever med sin tid och som måste förhålla sig till sin omvärld.

Jag tror att man gör sig en otjänst om man säger blankt "nej" eller "ja" till omvärldens krav och yttringar. Alla beslut skall självklart följas av teologisk diskussion, men en teologisk diskussion som måste starta i medlemmarnas behov av evangelium. För även om evangeliet är detsamma nu och igår så måste inte tolkningen utav evangeliet vara densamma i evigheters evighet. När pesten härjade i det medeltida Sverige så förändrades bilden av evangeliet, fokus förflyttades från den segrande Kristus till den lidande Kristus. På många krucifix i Sveriges kyrkor byttes segerkronan ut mot en törnekrona, en bild för hur omvärldens behov av evangelium skiftade. Samma Kristus, samma evangelium, men en gestalt som svarade mot den tidens behov.

I dagens postsekulära tillstånd beskrivs det allt oftare hur det religiösa och teologiska spiller över på andra områden, hur man kan se religiositet, helighet och transcendens i andra sammanhang än rent religiösa. Exempelvis hittade jag följande citat i Josef Bengtsons blogg på ämnet:
"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Så om staten, och politiken inte är fråntaget tro och upplevelsen av det heliga, så måste ju detta innebära att även politiska, folkliga och "sekulära" åsikter ändå kan uppmärksammas och diskuteras utifrån dess teologiska värde. Vi kan inte hävda att kyrkan har företräde på talet om Gud, om hur evangelium kan och ska tolkas. Men vi kan använda oss av teologin för att se hur evangeliet skall tolkas och vilka sidor som behöver lyftas fram i dagens samhälle. Vilka existentiella frågor är de viktigaste idag? Vad är det folk uttrycker att de behöver befrielse ifrån? Vi måste inleda en diskussion kring dessa frågor i den samtid vi lever i.

måndag 10 oktober 2011

Kors, fyrkant och cirkel


Från kvadraten, denna "nakna, oinramade ikon", "nollformen" härleder Malevich genom vridning cirkeln och genom delning två rektanglar vilka kan fogas ihop till ett kors. Basformerna i den nonfigurativa världen symboliserar för Malevich "känslans objekt": 1915 skapade han inte en "tom kvadrat", som kritikerna uttryckte sig, utan "nonfiguratismens känsla". 1927 skriver han: "Suprematismens kvadrat och de ur denna kvadrat härledda formerna skall jämföras med urmänniskans primitiva streck (tecken), vilka sammanställda inte var en utsmyckning utan representerade en rytmkänsla. Med suprematismen inträder inte en ny känslovärld i livet, utan ett nytt omedelbart återgivande av känslovärlden överhuvudtaget."

fredag 7 oktober 2011

Hålet / The Void


"Vad är jag? Ibland för länge sen
kom jag några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är.
Men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice."
                        - Tomas Tranströmer















"Everything that I positively am,
every enunciated content I can point at
and say 'that's me' is not 'I';
I am only the void that remains,
the empty distance towards every content."

                                 - Slavoj Zizek

tisdag 4 oktober 2011

Våra hjärtans förlorade slag

Fem teser kring en kristen gemenskap uitfrån tankar kring Upp 12:7-12
Framlagda vid morgonbön på Pastoralinstitutet i Lund, Oktober 4, 2011.

1. Varje mänsklig gemenskap grundar sig i utstötning av någon annan. För att kunna skapa ett "vi" måste vi också skapa ett "dom". Ett "dom" som avskiljer och begränsar den egna gemenskapens "vi". Någon måste anklagas, väljas ut och offras. Någon måste bli en syndabock för att gemenskapen skall uppstå och förnyas.

2. Varje mänsklig gemenskap grundas samtidigt på en utopi, en fantasi om helhet och ett friktionslöst samhälle. En utopi om en harmonisk samhällskropp där alla bidrar med sitt och alla får den plats de förtjänar. En utopi som aldrig uppnås och där Anklagaren påpekar att det alltid är ”dom” – syndabocken - de som vi stött ut, eller skall till att stöta ut, som förhindrar att utopin uppnås. Detta gör att varje samhälle är i grunden våldsamt, att stöld förvandlas till egendom och vi får en gemenskap uppbyggd kring de som har, och de som inte har.

3. Även varje människa är uppbyggd kring en utopi om helhet. Denna utopi bildar en väv av alla de drömmar som aldrig blev av, och de lögner vi levde och stannade i. En skillnad mellan dom vi blev och dom vi ville bli. Och det är Anklagaren som påpekar denna skillnad, skillnaden mellan hur det är och hur det skulle kunna vara.

4. Kristi kropp är en gemenskap uppbyggd kring andra förutsättningar. Det är en gemenskap grundad på den ultimata syndabocken. Vi behöver inte stöta ut någon annan, för offret har redan skett genom Jesus Kristus. Genom den meningslösa död som han led på korset, meningslös eftersom han inget hade gjort. Han som predikade Guds kärleksrike, att vända andra kinden till och att den som är utan synd kastar första stenen. Han anklagades av människorna och offrades till grunden för en ny gemenskap.

5. Men detta är ingen gemenskap i harmoni, utan det är en brusten gemenskap kring en sargad kropp. Det är en gemenskap där drömmarna inte brister, eftersom drömmen redan har brustit. Det är en gemenskap där vi inte längre anklagar oss själva eller varandra för hur det skulle kunna vara, utan en gemenskap där kärleken växer i svagheten, där våra hjärtans förlorade slag slås av någon annan.


torsdag 15 september 2011

Slutsats

Jag bjuder här på de avslutande raderna i min masteruppsats, rader som jag i mångt och mycket egentligen redan berört här i min blogg. Det handlar om meningen, den rena meningen, skillnaden mellan 1 och 0 och det meningslösas frammanade av meningen som sådan:
5.8.2.1 Mening som sådan 
För att förklara detta vill jag återknyta till Žižeks tankar om ritualens betydelse för subjektets övergång till det Nya. Žižek menar nämligen att endast liturgin, som den symboliska ramen för vilken icke-meningen står över meningen, är den ceremoni som frammanar betydelsens nollpunkt. I hans förståelse av liturgin är alltså icke-meningen primär, den kommer före den betydelse som vi fyller ritualen med. Och denna ickemening är betydelsens nollpunkt, inte som upplevelsen av mening, utan som just frånvaron av den. För en ritual eller liturgi där avsaknaden av mening är primär frammanar just känslan av mening långt mycket mer än vad en ritual med bestämd mening gör. Avsaknaden av meningen gör ju att vi upplever meningen som mycket mer närvarande, i sin frånvaro. Och genom denna avsaknad av mening menar Žižek att liturgin öppnar upp för radikal förändring genom att den uppehåller icke-betydelsen som är primär för att nya tolkningar av (bestämd) betydelse, genom att den visar på det Realas ofullständighet, sprickorna i varat som är flyktlinjer ut till det Nya.

Liturgin som ickemening är alltså det som öppnar upp för förändring, det är endast genom den primära icke-meningen i denna ritual som vi kan vara öppna för den förändring som kan äga rum, för den Händelse som är vår sanning.
Och är inte denna icke-mening ett mysterium i dess sanna form? Är inte det faktum att kyrkan väljer att kalla den centrala delen av sin liturgi för ”trons mysterium” just ett upphöjande av icke-betydelsen som öppnar upp för radikal förändring? Är det inte detta som är trons mysterium? Öppenheten inför subjektets radikala förändring, uppgåendet i den Helige anden, i det Nya? Och är det inte samtidigt just icke-meningen som kan frammana känslan av avsaknad av mening, den känsla som alienationen enligt Marx tog bort från subjektet. Som ett första steg kan alltså nattvarden i form av mysterium, i form av ritualistisk icke-mening återföra känslan för avsaknad av mening vilket jag menar är det första steget på vägen till det Nya, den nya skapelsen.

måndag 25 juli 2011

Fanatismens grund - partitagande

I stycket ”Om det entydiga” (ur Texter i Urval, Cordia, 2008) skriver  Gunnel Vallquist om svårigheten att skilja svart från vitt, och om den nödvändiga distinktionen mellan en människa och den idé eller det ideal som den människan representerar. Jag läste denna text dagen innan det fruktansvärda drabbade Norge, och först nu dök den upp i huvudet igen, som en påminnelse om faran med fanatism och hur denna fanatism grundläggs.

Såhär skriver Vallquist:

Jag tror att man kan och bör göra en bestämd skillnad mellan vad jag skulle vilja kalla partitagande och ståndpunktstagande. Att ta parti för något skulle då för det första innebära att man oreserverat hävdade det som gott, som det goda, och motsatsen som ont och därför ovillkorligen något att ta parti mot. Men en sådan inställning får inte tillämpas på annat än det som man efter noggrant övervägande och ansvarig eftertanke erkänt som det absolut. 
Ståndpunktstagande skulle däremot betyda en hållning vald såsom det efter omständigheterna bästa; i medvetande om att det absoluta som sådant inte är engagerat, något relativt alltså. Följden blir att vad vi här kallat partitagande måste reserveras för idéer, ideal, och aldrig kan appliceras på människor, enskilda eller grupper. Och här rör vi vid en av de säkerligen största faror i alla tider, men särskilt i vår tid, som mer än någon annan är ideologiernas, massrörelsernas, propagandans. 
Överallt, hos sig själv och andra, hos individer och kollektiv, möter man tendensen att identifiera en idé med dess mänskliga representanter. Till synes utan att ana hur farligt det är strävar man att identifiera idealet med dess förkämpar, idén med dess anhängare. Och när man sålunda tar parti för, uppstår det välbekanta fenomen som vår tid givit namnet personkult; tar man parti mot, läggs grunden till hat och misstänksamhet. I bägge fallen rör det sig om ett blint eller målmedvetet uppmanande av fanatism, och på längre sikt fördomar, som inte har mycket med den övertygelse man kanske skenbart eller uppriktigt syftade till. 
Varför beter man sig på detta sätt? Därför att det alltid är besvärligt att tänka efter, därför att det är lättare att formulera en slogan än en sanning. Ofta är svaret så enkelt. Men ofta ligger det också djupare: man ”absolutifierar” av rädsla. Ty man fruktar innerst inne, medvetet eller omedvetet, att idealet i sig självt inte är bärigt nog, att dess inneboende kraft inte räcker för att ge kraft åt anhängarna, att det är fattigt på sanning, på rättvisa, på godhet, för att tillräckligt rycka människor med sig. Så man faller för frestelsen att servera folk något gripbart och åskådligt. 
Det var vad Aron gjorde när han gav folket guldkalven att dansa kring – när ”personkulten” får insteg i ett religiöst sammanhang är det alltid ett tecken på att de styrande förlorat själva trons radikala kraft – de menar att deras person behövs som hjälp åt Gud för att slå an på massorna. Och när kommunisterna låter idén om rättvisa och frihet för de förtryckta ”personifieras” av kamrat Stalin eller vilken annan kamrat som helst, så är det ett motsvarande svek mot idealet som sådant, och ett erkännande att man inte riktigt hyser tilltro till dess resurser. 
Om man aldrig har rätt att identifiera en människa med det goda hon representerar eller förutsätts representera, så har man lika litet rätt att identifiera henne med det onda hon tycks göra gemensam sak med. Och det är just vad alla olika former av fanatism gör. Börjar man i denna ände, finns det ingen säker gräns. 

Vallquist avlsutar sedan hela texten med orden:

”Den som icke är med mig, han är mot mig”. Dessa ord är urtypen för blasfemism. Ingen människa har rätt att ta de orden i sin mun. De kan endast gälla det absoluta. Och i och med att vi tillerkänner någon rätten att utsäga dem, har vi erkänt honom som Gud. 

måndag 27 juni 2011

Alingsås och mystiken

I senaste numret av Korsväg, Göteborgs Stifts tidning för teologiskt samtal, återfinns en intervju med Christina Lövestam angående den dopordning som används i Alingsås församling, nedan följer ett citat ur den intervjun:
Det nya med den dopordning som används i Alingsås är främst språket. Det är viktigt att inte fastna i det mystifika i språket utan att människor kan förstå orden, menar Christina Lövestam och ger ett exempel på ett stycke hon själv tycker mycket om. Efter korstecknandet säger prästen i den traditionella dopordningen : "Jesus Kristus, den korsfästne och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge." I Alingsås säger man istället: "Jesus Kristus kallar dig att leva nära honom, och så vara den du  i djupet av ditt väsen är.
Överlag förstår jag tanken med Alingsås dopordning, att anpassa språket till den moderna, och kanske i stor utsträckning kyrkovana dopfamiljen. Men att kalla ovanstående formulering för "mindre mystisk" än den gamla har jag svårt att förstå. Vad är det som är mystiskt med att Jesus kallar någon till lärjunge? Till att leva i efterföljelse? En sådan formulering är i mitt tycke öppen och inbjudande, den talar inte om att följa en specifik Jesus, utan öppnar snarare upp fältet för teologisk tolkning och en efterföljelse som kan ta sig många olika uttryck.

Nej det är snarare Lövestams formulering "och så vara den du i djupet av ditt väsen är" som är mystisk. Rör inte den formuleringen en av livets allra mest mystiska gåtor, vem är jag? Vad rör sig i djupet av mitt väsen? Och hur korrelerar det till Guds väsen? Dessutom undrar jag om inte en sådan formulering även överbetonar en sida av människornas och Guds gemenskap, nämligen den inre övertygelsen. Och riskerar inte en sådan överbetoning att hamna i en allt för stor fokusering på just individen och dennes egna personliga tro och relation till Gud?

Att vara kristi lärjunge kan ta sig många uttryck och former, men att "vara den du i djupet av ditt väsen är" har väl egentligen enbart ett enda svar? Att du finner dig själv, att du uppfyller ditt innersta vara, att du på något mystiskt sätt kommer fram till "vem du verkligen är"...

torsdag 23 juni 2011

Yves Klein

1.
IKB 191

From the reactions of the audience, [Klein] realized that...viewers thought his various, uniformly colored canvases amounted to a new kind of bright, abstract interior decoration. Shocked at this misunderstanding, Klein knew a further and decisive step in the direction of monochrome art would have to be taken...From that time onwards he would concentrate on one single, primary color alone: blue.
2.
La spécialisation de la sensibilité à l’état matière première en sensibilité picturale stabilisée, Le Vide:




Recently my work with color has led me, in spite of myself, to search little by little, with some assistance (from the observer, from the translator), for the realization of matter, and I have decided to end the battle. My paintings are now invisible and I would like to show them in a clear and positive manner, in my next Parisian exhibition at Iris Clert's

tisdag 21 juni 2011

En lektion i kärlek

Jag återkommer till temat kärlek, inte för att jag är kärlekskrank, utan för att jag anser att det, mer än något annat, fokuserar på det mänskliga subjektet. För frågan om vad det är vi älskar med en individ sätter ju också fingret på vad det är vi anser med att vara just en individ. Ett exempel på denna diskussion återfinns i Jean Paul Sartres novell "Intimitet":
Lulu drog tillbaka stortån ur lakansvecket rörde lite på fötterna därför att hon tyckte att det var roligt att känna sig spänstig bredvid denna slappa och fångna köttklump. Hon hörde ett kurrande: en mage som låter, det irriterar mig, jag kan aldrig få klarhet i om det är hans mage eller min. Hon slöt ögonen: det är vätskor som bubblar inne i knippen av mjuka rör, sådana har  alla människor, Rirette och jag - jag tycker inte om att tänka på det, jag får ont i magen. Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han  inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känna invärtes; han skulle inte tänka "den är hennes"; man borde kunna älska allt hos en person, matstrupen och levern och inälvorna. Det är kanske för att man är ovan. som man inte älskar dem; om man såg dem som man ser våra händer och våra armar, skulle man kanhända älska dem; då borde sjöstjärnorna älska varandra mer än vad vi gör, de sträcker ut sig på stranden när det är sol och de stjälper ut magen för att den skall hämta luft och alla kan se den; jag undrar var vi skulle stjälpa ut vår, genom naveln.

Vari ligger skillnaden mellan det unika i en individ (alltså det jag älskar när jag säger att jag älskar någon) och det ickeunika hos en art (alltså det faktum att vi alla har inälvor)? Vad är det för skillnad mellan den kroppsliga underliggande materialiteten och ytan, det som vi helt enkelt "vant oss vid" att se? Är det bara en vanesak eller handlar det om den överbestämmande, sexualiserande blicken, det som Deleuze kallar för "ansiktliggörandet", en kulturell bestämning av vad som är godtagbart för kärlekens blick?

torsdag 9 juni 2011

tisdag 12 april 2011

A God that does not exist

Slavoj Žižek avslutar sin senaste bok Living in the End Times med följande rader vilka sammanfattar hans teologiska agenda på ett något makabert sätt:
If theology is again emerging as a point of reference for radical politics, it is so not by way of supplying a divine "big Other" who would guarantee the final success of our endeavors, but, on the contrary, as a token of our radical freedom in having no big Other to rely on. It was already Dostoevsky who showed how God gives us both freedom and responsibility - he is not a benevolent Master steering us to safety, but the one who reminds us that we are totally left to our own devices. This paradox lies at the very core of the Protestant notion of Predestination: Predestination does not mean that since everything is determined in advance we are not really free; rather it involves an even more radical freedom than the ordinary one, the freedom to retroactively determine (that is, change) one's Destiny itself.
The God we get here is rather like the one in the Bolshevik joke about a talented Communist propagandist who, after his death, finds himself sent to Hell. He quickly sets about convincing the guards to let him go to Heaven. When the Devil notices his absence, he pays a visit to God, to demand that the propagandist be returned to Hell. However, as soon as the Devil begins his address, starting with "My Lord...," God interrupts him saying: "First, I am not your Lord but a comrade. Second, are you crazy for talking to fictions - I don't even exist! And third, be quick otherwise I'll miss my Party meeting!" This is the kind of God needed by the radical Left today: a God who has fully "become a man," a comrade amongst us, crucified together with two social outcasts, who not only "does not exist" but also knows this himself, accepts his own erasure, passing over entirely into the love that binds all members of the "Holy Ghost," that is, the Party or emancipatory collective.

måndag 28 mars 2011

The non-sense of nonsense

Det är någonting som tilltalar mig hos Chad Hagen och hans "Nonsensical Infographics", någonting som går bortom den uppenbara skönheten i hans grafiska designer. Jag misstänker att det som tilltalar mig mest är just den frånvarande tolkningsramen, icke-meningen som här finns i bilder som vanligtvis brukar vara övertolkade och fyllda med, oftast missledande, statistiska analyser. (Något som kanske bäst exemplifieras med Mark Twains klassiska citat: "Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.")

Vad vi kan se i Hagens verk är så själva formen för förståelsen utan innehållet, vilket naturligtvis kan verka meningslöst eller löjligt (vilket han ju medger när han döper bilderna till "Nonsensical"). Men är det inte samtidigt så att de renderar en mening bortom alla tolkade meningar istället? Är det inte en nästintill sublim bild som framträder, en bild som vi inte kan lyckas fylla med förståelse, som vi inte kan passa in i vårt logiska tänkande? På detta sätt framträder ju just meningen som så mycket mer närvarande, just genom den märkbara avsaknaden av den. Istället för att meningen presenteras för oss, i texter och rubriker, så finns meningen med dessa modeller ingenstans att finna. Och är det inte så att Hagens verk således lyckas att presentera meningen som sådan, när vi konfronteras med en modell som vårt tänkande inte kan integrera i sitt vanliga logiska sammanhang? En ren mening, abstraherad från sitt sammanhang och frilagd inför oss.











fredag 25 mars 2011

Att icke-välja en biskop

I Göteborgs Stift stundar snart biskopsvalets andra omgång. Ett val som i nuläget står mellan Staffan Grenstedt och Per Eckerdal. Detta är dock inte bara ett val mellan två biskopskandidater, utan idet läge Göteborgs Stift är, och har varit sen lång tid tillbaka, är det ett val mellan två vitt skilda teologier. Väldigt förenklat kan man uttrycka det som att valet står mellan en liberal och en konservativ teologi. En liberal teologi som förespråkar giftermål av samkönade och en konservativ som inte gör det (vilket de skiftande svaren på Västnytts raka fråga förevisar), en ”liberal” teologi som gärna kan tänka sig en kvinnlig biskop och en ”konservativ” som inte kan tänka sig detta. Situationen vid dagens biskopsval skiljer sig alltså inte nämnvärt från den situation som rådde vid föregående val, då Carl-Axel Aurelius valdes, 2003, då förhållandena var desamma.

Vid detta tillfälle gick t.o.m. förespråkare för de ”liberala” ut och påpekade att det inte är läge att välja en kvinna till biskop för det skulle skapa för stora friktioner mellan de två block som utgör Göteborgs stift. Samtidigt så kampanjades det intensivt för att de liberala skulle kunna nå enhet kring en kandidat för att inte den konservativa representanten skulle vinna valet. Denna kandidat var alltså Carl-Axel Aurelius, en kandidat som först och främst valdes p.g.a. att han inte var konservativ, och inte kontroversiell. En liberal kandidat som även de konservativa skulle kunna enas kring. Och exakt samma läge står alltså Göteborgs Stift inför i dagens läge, eller snarare, det stod inför det vid det första biskopsvalsomgången. Nu är valet så gott som avgjort och den liberale kandidaten Per Eckerdal kommer med största sannolikhet vinna det avslutande valet den 31:e Mars.

Om man frågar sig, helt utan förförståelse, vilken av de kvarvarande kandidaterna, Eckerdal och Grenstedt, som är den bästa biskopen kan svaret endast bli: ”Det beror på”. Och med detta menar jag att det helt enkelt beror på vad man menar med ”biskop” och vad man menar med ”bäst”.

För att svara på den första frågan (Vad är en biskop?) är det mest logiskt att vända sig till Kyrkoordningen. Där står det, förutom att den skall ansvara för ledning och tillsyn, viga präster och diakoner, kalla till överläggningar osv. även att biskopen skall” vårda och värna kyrkans enhet”. (Tredje avdelningen, 8 kap. ”Biskopen”, 1 §, punkt 4). Och som jag förevisat ovan så verkar det som om det i detta stift är den allra viktigaste punkten. Som i valet av Aurelius, en biskop som inte skapar för stora friktioner i den disparata enhet som utgör Göteborgs Stift. Men vilken enhet är det egentligen vi talar om då? Enheten om att alla har rätt till sin egen ståndpunkt, eller enheten av Svenska kyrkans bestämmelser och ordningar? Enheten av det som Svenska kyrkan anser vara det rena och klara förkunnandet av evangelium och sakramentens förvaltande enligt kyrkans bekännelse och ordning,(Tredje avdelningen, 8 kap. ”Biskopen”, 1 §, punkt 2) eller enheten av vitt skilda evangelietolkningar, varav vissa inte står i samklang med Svenska kyrkans bekännelse och lära?

Jag menar att det är p.g.a. av denna oklarhet vad gäller begreppet ”kyrkans enhet” som biskopsvalet i Göteborgs Stift inte har karaktären av ett val, utan karaktären av ett icke-val. Eftersom majoriteten av väljarna uppenbarligen tillhör den ”liberala” teologin så kommer inte den ”konservative” representanten vinna om de ”liberala” kraftsamlar och väljer den kandidat som inte är konservativ. På frågan jag ställde till folk jag träffade i min ”liberala” sfär inför den första valomgången var det många som uttryckte sig om att de gärna skulle se någon annan som biskop, men ändå tänkte rösta på Eckerdal eftersom han ”ändå skulle vinna” och de inte ”ville se Grenstedt bli biskop”. Problemet som uppstår är alltså att Göteborgs stift, präglat av konflikten mellan de två blocken, inte kan välja en biskop som är ”bäst”, utifrån väljarnas visserligen partikulära situation, utan tvingas till att välja den som är icke-dålig. Jag har visserligen ingen större erfarenhet av Per Eckerdal, han är säkert duktig, men jag har inte pratat med många som haft honom som en självklar kandidat till biskopsposten utifrån vem han är, utan enbart utifrån vad han inte är.

Att detta förfarande hindrar teologisk utveckling i stiftet kan väl ingen bortse ifrån. Istället för valet utgår ifrån en teologisk diskussion om kyrka, om framtid, om lärjungaskap, en diskussion som utgår ifrån mysteriernas mysterium, så har vi i Göteborgs stift en ständig diskussion om vad den ena kandidaten är och vilken av de övriga representanterna som är hans minst kontroversiella motpart. Och det är så i dagens Svenska kyrka exemplifierar inläggets rubrik, det är just så man icke-väljer en biskop.

Så till den andra frågan som jag nämnde ovan (Vad menas med begreppet ”bäst”?) vill jag enbart tillägga den amerikanske teologen Stanley Hauerwas kommentar när han 2001 blev utsedd till Amerikas bästa teolog av tidningen Time, varpå han svarade: ”Bäst är ingen teologisk kategori”.


Uppdatering 110331: Biskopsvalet är avgjort och Per Eckerdal är ny biskop i Göteborg. Läs mer i Kyrkans tidning, Dagen, GP (även här) eller på Göteborgs stifts hemsida.

onsdag 23 mars 2011

Den rena skillnaden

I ett tidigare inlägg skrev jag om Malevichs målning Black Square och hur han i den lyckades uttrycka den rena, icke-objektiva skillnaden, den skillnad som inte är en skillnad mellan bestämda objekt, en skillnad som därigenom inte heller blir abstrakt (Hegel), sexualiserad (Freud), ansiktliggjord (Deleuze), överbestämd... välj vilket ord du vill. I Milbanks/Žižeks bok, The monstrosity of Christ, beskriver Žižek hur denna skillnad kan beskrivas och hur Alan Badiou menar att det är just skillnaden som är den ontologiska grunden, den grunden varifrån subjektet och världen skapas:
That is Badiou’s ontological breakthrough: the primordial opposition is not that of One and Zero, but that of Zero and multiplicities, and the One emerges later. To put it even more radically: since only Ones fully “really exist,” multiplicities and Zero are the same thing (not one and the same thing): Zero “is” multiplicities without Ones which would guarantee their ontological consistency.

There is a detail which, perhaps, tells a lot about the difference between Europe and the USA: in Europe, the ground floor in a building is counted as 0, so that the floor above it is the “first floor,” while in the USA the “first floor” is at street level. In short, Americans start to count with 1, while Europeans know that 1 is already a stand- in for 0. Or, to put it in more historical terms:
Europeans are aware that, before we start counting, there has to be a “ground” of tradition, a ground which is always- already given and, as such, cannot be counted; while the USA, a land with no premodern historical tradition proper, lacks such a “ground”—things begin there directly with self- legislated freedom, the past is erased (transposed onto Europe).

So which of these two positions is closer to the truth? Neither—it is only in Poland that they seem to have found the proper solution to this alternative: in hotel elevators, they skip 1 altogether, i.e., they start to count fl oors with 0 and then pass over directly to 2. When, in a Warsaw hotel, I asked the porter how one can jump directly from 0 to 2, I was taken aback by the simple truth of his answer—after a moment of perplexity, he told me: “Well, I guess that the moment one starts to count the floors, the ground floor itself must be counted as one. . . .”

He got it right: “one” is originally not the number which follows zero, but zero itself counted as one—only in this way can the series of counted “ones” start (one One, then another One, etc., ad infinitum); the original multiplicity, the correlate of the void, is not to be confused with this series of Ones. This solution is thus based on the correct insight which Badiou developed in his ontology: reality is a multiplicity in which the void and the multiple coincide, i.e., the multiple is not composed of “ones,” but is primordial. - (Monstrosity of Christ, s. 90f.)


Vad jag finner intressant, förutom det sätt som Žižek lyckas kritisera Amerikas historielöshet genom en studie av våningsplansnumrering, är att den ontologiska grunden inte är en organisk enhet eller harmonisk helhet, utan en splittrad mångfald och att denna mångfald alltså inte är uppbyggd av "ettor", av de bestämda objekten som om man adderar dem får totalsumman av universum av. Nej, tvärtom, totalsumman av universum är mångfald, eller tomrum beroende på hur man ser det, och det är endast genom bestämmandet som ettorna framträder. Ettorna är alltså deriverade ur den stora mångfalden, inte byggstenarna för universum.

torsdag 17 mars 2011

Dunkelhetens grund

Den tyske filosofen Friedrich von Schelling ansåg att "Guds existens som personligt väsen är vetenskapens verkliga föremål, men inte bara överhuvudtaget utan dess högsta och yttersta föremål, målet för all dess strävan som den har strävat mot i alla tider." Om om detta vetenskapens högsta mål, Guds personlighet, uttrycker han sig följande:

I det gudomliga förståndet finns ett system, men Gud själv är inte något system utan ett liv, och endast häri ligger svaret på frågan, för vars skull detta var en förberedelse, frågan om det ondas möjlighet i förhållande till Gud. Varje existens kräver en viss betingelse för att kunna bli verklig, det vill säga personlig. Inte heller guds existens kunde vara personlig utan en sådan betingelse, den enda skillnaden är att Gud har denna betingelse inom sig och inte utom sig. Han kan inte upphäva denna betingelse eftersom Han i så fall måste upphäva sig själv, han kan bara bemästra den genom kärlek och underordna sig den för att därmed förhärliga den. Även i Gud funnes en dunkelhetens grund, om han inte gjorde betingelsen till sig, förenade sig med den för att tillsammans med den forma en absolut personlighet. (SW, VII, 399)
Intressant är också att han, enligt dialektikens principer, skiljer på människans personliga identitet och Guds personliga identitet. Dessa identiteter är inte samma, menar Schelling, utan snarare att det är det opersonliga i människan som är identiskt med Gud.

lördag 5 mars 2011

A postmodern metaphor of the sun

//


"When [the soul] is firmly fixed on the domain where truth and reality shine resplendent it apprehends and knows them and appears to possess reason."
Metaphor of the sun - Plato


//



Untitled (Man at Fire) - Teun Hocks, 1990

//

måndag 28 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 4: Kapitalismen

I detta (förhoppningsvis) sista inlägg i serien ”att övertolka en film” kommer jag att titta på filmen Batman – The Dark Knight ur ett kapitalismkritiskt perspektiv för att försöka ge lite förståelse till filmens ideologiska konnotationer.

Finns det inte en möjlighet att läsa konstellationen Bruce Wayne- Batman – Jokern som den kapitalistiska triangeln som är förhärskande i vårt samhälle idag? Om vi börjar med Jokern så är ju hans förhållande till det rent ekonomiska intressant. Han tycks ju vara helt ointresserad av pengarna i sig, till skillnad från de maffiamedlemmar som han slagit sig ihop med, dessutom har han ingen egentlig ideologisk förklaring, vare sig till vad han vill, varför han vill det eller varifrån han kommer (noterbart att hans berättelser om sig själv aldrig är konsistenta, de historier han berättar om sin bakgrund ger oss ingen förståelse, snarare tvärtom). På liknande sätt beskriver Žižek i sin senaste bok ”Living in the end times” där han menar att kapitalismens egentliga mål inte är att nära egoistiska intressen (vilket ju ofta är uppfattningen i dagens samhälle, att kapitalism är lika med egenintresse och girighet ). Istället menar Žižek, i Marxistisk anda, att kapitalismens sanna mål är utvecklingen av produktionskrafterna – vilket i förlängningen är essentiellt för kapitalismens överlevnad. Detta för att kapitalismen, liksom subjektet (se tidigare inlägg) i huvudsak drivs av en intern negation. Kapitalismen kan aldrig uppnå ett status quo, ett tillstånd där produktionen och behovet har nått ett jämnt tillstånd, det finns ingen jämvik, bara ett ohämmat framåtskridande jagat på av en egen intern negation.

Om vi möjligtvis då kan läsa Jokern som kapitalismens gestalt i filmen, en gestalt vars handlingar för oss som ser filmen förblir oförklarade, liksom kapitalismens handlingar förblir oförklarade i vårat dagliga samhälle. Visserligen kan ekonomer förutspå hur kapitalismen skall agera, alltså vad som skall hända på marknaden, på börsen osv., men som filmen visade det så kunde även polisen och Batman veta vad Jokern skulle göra, vilket som var hans nästa drag, men eftersom de inte visste varför han skulle göra det, vilka hans motiv var, så kunde de inte förhindra handlingarna. Dessutom hade de ingen chans att förutspå vilka hans nästa steg skulle bli.

Men denna kapitalism, om den nu existerar såsom jag beskrivit den ovan, hur kan den stoppas? I vårt dagliga ideologiska synsätt så tycks det finnas två sätt, båda vilka förkroppligas i filmen i en och samma person, nämligen Bruce Wayne/Batman. Om vi börjar med Bruce Wayne så är han det som Žižek beskriver som ”capitalism with a human face” alltså en ”vänlig” kapitalism. Bruce Wayne är visserligen världens rikaste man (eller Gotham Citys i alla fall...) men han använder inte sina pengar främst för egoistiska intressen. Delvis använder han sin förmögenhet för att understödja sitt brottsbekämpande alter-ego, och delvis använder han det till att stödja politiska intressen som kan bidra till rättvisa. I filmen tydligt exemplifierat genom hans stödgala till förmån för Harvey Dents arbete. Denna ”vänliga” kapitalism är så ett av dagens vanligaste motmedel mot kapitalismens härjningar. Men är det verkligen ett effektivt sådant? Är det inte symptomatiskt att det är just under ovan nämnda stödgala som Jokern dyker upp och visar sitt fula anlete, i dubbel bemärkelse? För denna ”vänliga” kapitalism är ju inget annat än ett sätt att låta det kapitalistiska systemet fortgå, om än med något mildrade effekter. För vad är exempelvis välgörenhet om inte ett sätt att med konstgjord andning låta det orättvisa system som styr jorden få existera?

Det andra sätt på vilket samhällen idag skyddar sig mot kapitalismen, som jag nämnde ovan, är genom en stark härskare. En ledare som kan stå emot och tygla kapitalismens destruktiva krafter, en som har kraft och incitament för att kunna begränsa dess härjningar. I filmen är Batman den enda som kan stå emot Jokern då inte ens den gode Harvey Dent, samhällets ”demokratiska” ledare, han som representerar folkets vilja och det rättsliga (ekonomiska) systemet klarar utmaningen. Och på exakt samma sätt har den politiska utvecklingen varit i många ex-kommunistiska länder sedan deras övergång från totalitarism till kapitalism, efter de första årens frihet har allt fler och fler länder börjat söka sig tillbaks till en ”totalitärare” regim under ledning av en stark ledare. Och detta är en återgång som inte bara är beroende av rent nostalgiska skäl, utan även beroende av en upptäckt på det kapitalistiska systemets misslyckanden. Det kapitalistiska samhällssystem har inte visat sig vara bättre, det har snarare visat sig vara sämre, för även om förhållandena i sig kanske inte är sämre än under en totalitär regim så vet man i ett förtryck i alla fall vem man skall ge skulden för orättvisorna, i ett kapitalistiskt system har man bara sig själv att skylla...

Och, för att sammanfatta, så kan man alltså notera att en av de mest framgångsrika filmerna under det senaste åren upprätthåller den ideologiska tron på att ett socialistiskt samhälle inte kan stå emot i kampen mot kapitalismen, utan det enda motmedlet är en stark ledare, en som kan och vågar agera utanför lagens ramar när nöden kräver det. Förresten, nämnde jag att filmen är amerikansk? Och extremt populär i Ryssland?

söndag 27 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 3: Det mimetiska begäret

Ett annat sätt att se på begäret har lagts fram av den franske antropologen, filosofen och litteraturvetaren René Girard. Girards teorier om det mimetiska begäret och syndabocksmekanismen kan också skönjas i filmen.

Men för att hitta dem måste vi först vända blicken från Batman och Jokern och istället studera ett tredje subjekt som existerar i filmen, nämligen samhället, alltså själva invånarna i Gotham City. Dessa invånare, som verkar leva i ett ständigt undantagstillstånd i en mörk och våldsam stad, kan man se som arketypen för Girards teori om vad som händer med ett samhälle (eller en grupp) som har försatt sig själva i en mimetisk kris, en kris som leder till en alltmer eskalerande våldsspiral.

Denna kris menar Girard har sin grund i det mimetiska begäret. Genom sina studier av framförallt många av litteraturhistoriens klassiska verk upptäckte Girard strukturella likheter mellan karaktärernas relationer. Genom denna upptäckt kom han så fram till sin teori om det mimetiska begäret vilket kortfattat går ut på att vi härmar varandras begär. Vi lär oss vad vi skall begära efter vad andra människor begär, eller vad vi antar att de begär. Exempelvis menar Girard att man i romanen om Don Quijote, där Don Quijote ser upp till den fiktiva romankaraktären Amaudis de Gaula på ett sådant sätt att han övertar hans begär och lever hela sitt liv efter dennes ideal. Ett sådant mimetiskt begär, där den som fömedlar begäret är avlägsen ( i det här fallet en romankaraktär) kallar Girard för externt, och är egentligen inte särskilt skadligt för någon annan än Don Quijote. Värre är det när vi kommer till det interna mimetiska begäret, det som kommer från en intern förmedlare, exempelvis någon i vår närhet, en kollega, en vän, en granne. När förmedlaren är intern riskerar han nämligen att bli en
rival som istället för förmedlar ett begär som kan uppnås faktiskt förmedlar ett begär där han själv kan ställa sig i vägen för det objekt som begäret riktas mot.

Eftersom det mimetiska begäret är just mimetiskt, grundat i härmandet av andra så riskerar det lätt att sprida sig. Om en eller två vill ha samma sak så dröjer det inte länge förrän det är flera som vill ha samma sak (jfr. exempelvis klädmodets nycker, vilka kan tyckas vara helt frikopplade från ”reellt värde”, men om man tänker in det mimetiska begäret blir helt självklara) . Och eftersom det mimetiska begäret i grunden är kopplat till en person och inte ett objekt så riskerar själva objektet för begäret att glömmas bort och det mimetiska begäret förvandlas till ren antagonism mellan de ”begärande” individerna. Det är denna antagonism som leder till konflikt och en eskalerande våldsspiral enligt Girard för istället för att nu härma varandras begär så tar individerna istället upp varandras antagonism. Om de ursprungligen ville ha samma objekt, vill de nu istället ha ihjäl samma fiende. Och på samma sätt som objektet för begäret kunde varit vilket som helst så kan även objektet för antagonismen bli vem som helst – syndabocken. För att lösa den mimetiska antagonistiska krisen offrar så en grupp/ett samhälle en individ. När denne har offrats/dödats så verkar krisen ha upphört och den offrade blir både krisens lösning och ursprung, för när krisen har lagt sig så ter det sig ju som om den offrade var grunden till krisen eftersom dennes död upplöste den. Detta är alltså grunden till alla former av utstötning i vårat samhälle och samtidigt grunden för samhället menar Girard. Eftersom varje ny grupp, varje nytt samhället bygger på just det grundande offret, på utstötningen av den syndabock som ”inte tillhörde gruppen” och vars död alltså fantasmatiskt
skapar gruppen i sig. (Ni kanske kan skönja likheten mellan objet petit a som begärets objekts-orsak i föregående inlägg)

Om vi läser filmen från Girards teori så kan man säga att det är denna insikt som tvingar Batman att offra sig istället för Dent. Det självklara offret, dödandet av Jokern är inget sant mimetiskt offer, han var aldrig en del av samhället – i denna läsning av filmen kan man snarast läsa honom som våldsspiralen som sådan – en våldsspiral som antingen var tvungen att lösas genom att välja vilket Dents öde skulle bli. Är det inte det som kan märkas i den avslutande scenen där Batman väljer vilken sida av hans ansikte vi skall se? Är det syndabocken, vilken isåfall plötsligt förvandlas till ett monster (hans brända sida) eller skall någon annan offras och Dent få fortsätta vara en del av det nya samhället (hans friska sida)? När Batman så vänder Dents friska sida upp så vet han samtidigt att någon annan måste bli den som blir samhällets syndabock för att lösa den mimetiska krisen.

I filmens avslutande hjälte-tal så blir det, utifrån detta perspektiv, tydligt hur väl karaktärerna är medvetna om den mimetiska mekanismen, men samtidigt helt omedvetna om dess sanna karaktär. När Batman så har valt att offra sig så gör han det för att: ”sometimes truth is'nt good enough, sometimes people deserve more, sometimes people deserve to have their faith rewarded.” En mening som kan läsas som ett ideologiskt försvar av offermekanismen, för att sanningen (om det mimetiska våldet) är ingenting som folk vill godta, deras tro på syndabocksmekanismens krislösande förmåga, på dess sammhällsgrundande status, bör upprätthållas och belönas.

Och utifrån Girards teorier om syndabocken och det mimetiska begäret blir polischef Gordons ordväxling med sin son till en skrämmande beskrivning av en mänskliga mekanism och syndabockens plats i maskineriet:

- Why is he running, dad?
- Because we have to chase him.
- He didn't do anything wrong.

fredag 25 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 2: Begäret


This is what happens when an unstoppable force meets an immovable object.

Vad menar Jokern med detta uttalande? Om jag i det första inlägget i denna serie avhandlade kristologiska tolkningar så skulle jag i det här inlägget vilja ägna tid åt att förklara några av de teorier om begäret som existerar i vår samtid genom en analys av filmen. Så, vad är det som händer när en ”ostoppbar kraft” möter ett ”oflyttbart föremål”? Hur kan Batmans och Jokerns relation visa på hur begäret kommer till, existerar och verkar i vår tid?

Om vi kan anta att Jokern är den ”ostoppbara kraften”och Batman det ”oflyttbara objektet”, så kan vi ju självklart delvis läsa det på ett direkt sätt, som en uppgörelse mellan de båda antagonisterna, kampen mellan ont och gott. Men hade det inte varit lämpligare då att kalla de båda för ”två ostoppbara krafter”? Den kraft som Jokern talar om skulle i Lacansk psykoanalytisk teori kunna ses som begäret, för som det står på Wikipedia angående skillnaden mellan drifterna och begäret: ”The drivers are partial manifestations of a single force called desire”, och begäret är alltid konstant. Det finns inget sätt att stoppa begäret, det går inte att avsluta sitt begär, även om man medvetet handlar emot sitt begär så existerar det, enligt Lacan, en djupare njutning (jouissance) i det handlandet. Men det är överkurs, det räcker med att konstatera att begäret är konstant, ostoppbart.

Men begäret är inte en ”ensam” kraft. Det behöver ett objekt att riktas mot, och för att snåra till det lite mer så är det enligt Lacansk teori till och med så att begäret faktiskt skapas genom objektet. Begäret uppstår först då det finns ett objektet som det riktas mot, begärets objekt-orsak och det är dennaobjekts-orsak som Lacan kallar för objet petit a. Objet petit a är alltså begärets mål, men också dess ontologiska grund. Hur kommer det sig?

Objet petit a brukar också förklaras med termen objektet som är upphöjt till ett Ting, vilket kanske är det enklaste sättet att förklara begärets objekts-orsak. Inom psykoanalytisk subjektsontologisk teori så ingår det i subjektets skapelse (vårat inlemmande i världen/språket) en förlust. Subjektet skapas genom en sorg, genom ett trauma och ett avskiljande från dess ”verkliga” (Reala) jag. När subjektet träder in i språket, i den symboliska ordningen, som representeras av det vi kallar verklighet, så tvingas subjektet att ge upp sitt ”sanna jag”, det tvingas att välja bort all den frihet och alla de möjligheter som det hade i sitt förontologiska, Reala, stadium. Så när subjektet har inlemmats i världen så är detta inlemmande samtidigt en kastration. Subjektet tvingas att ta en plats i det symboliska nätverket (verkligheten/språket) som inte kan representera dess tidigare mångfald och frihet. Denna kastration är det som leder subjektet till förhoppningen om att en dag kunna återvända till sin tidigare subjektivitet. Kanske är den enklaste förklaringen till ovanstående en jämförelse mellan det paradisiska tillståndet och människans tillstånd efter syndafallet. Ett förontologiskt paradis och en kastrerad verklighet utanför Eden.

Så subjektet, utkastat i världen, strävar alltså efter att återvända till paradiset, till att uppnå sin förontologiska status, till att nå Tinget i sig, för att använda Kantianska termer. Tinget representerar alltså Paradiset i våran jämförelse. Ett Ting som begäret tror sig kunna uppnå genom att envist klänga sig fast vid ett objekt, objet petit
a. Men, enligt Lacansk teori är detta urtillstånd, det paradisiska frihetstillståndet, endast en utopi. Utopin om paradiset, om Tinget i sig, är något som skapas p.g.a. psykets interna negation. (För att inte bli alltför långrandig så konstaterar jag bara att enligt Lacansk teori så har det mänskliga psyket en intern negation, ett hinder i psykets egna ekonomi som hindrar psykets mekanism från att cirkulera friktionslöst, och denna interna negation är det som externaliseras till ”verkligheten” medan drömmen om ett friktionslöst cirkulerande är det som är Tinget, paradiset.)

Så, för att komma till poängen är begäret inte egentligen riktat mot ett objekt, det är riktat mot en plats. Begäret riktas mot platsen där det förväntar sig finna Tinget i sig.
Men eftersom denna plats är en tom behållare så kan vilket objekt som helst som råkar ”ställa sig i vägen” mellan begäret och platsen antas vara Tinget; upphöjas till statusen av ett Ting. Och om vi då med ovanstående genomgång i huvudet läser om det inledande citatet och översätter det till Lacanska så blir det ungefär: ”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter objektet som uppfyller platsen som inte kan flyttas. Eller med andra ord: ”Detta är vad som händer när begäret möter objet petit a.

onsdag 23 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek


Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)

måndag 14 februari 2011

Love, Hatred and Indifference

Efterosom det nu är Alla Hjärtans Dag så bjuder jag här på en reflektion över kärleken, signerad Slavoj Zizek: (en reflektion som kanske egentligen skall läsas i sitt större sammanhang, rörande etik, moral, politik och ett anti-Levinasianskt förhållande till den Andre, men det kan man kanske bortse från en dag som denna)

To properly grasp the triangle of love, hatred and indifference, one must rely on the logic of the universal and its constitutive exception which only introduces existence. The truth of the universal proposition "Humans are mortal" does not imply the existence of even one human, while the "less strong" proposition "There is at least one human who exists (i.e. some humans exist)" implies their existence. Lacan draws from this the conclusion that we pass from universal proposition (which defines the content of a notion) to existence only through a proposition stating the existence of - not the at least one element of the universal genus which exists, but - at least one which is an exception to the universality in question. What this means with regard to love is that the universal proposition "I love you all" acquires the level of actual existence only if "there is at least one whom I hate" - a thesis abundantly confirmed by the fact that universal love for humanity always led to the brutal hatred of the (actually existing) exception, of the enemies of humanity. This hatred of the exception is the "truth" of universal love, in contrast to true love which can emerge only against the background - not of universal hatred, but - of universal indifference: I am indifferent toward All, the totality of the universe, and as such, I actually love you, the unique individual who stands/sticks out of this indifferent background. Love and hatred are thus not symmetrical: love emerges out of universal indifference, while hatred emerges out of universal love. In short, we are dealing here again with the formulas of sexuation: "I do not love you all" is the only foundation of "there is nobody that I do not love," while "I love you all" necessarily relies on "I really hate some of you." "But I love you all!" - this is how Erich Mielke, the boss of the East German secret police, defended himself. His universal love was obviously grounded in its constitutive exception, the hatred of the enemies of socialism. (Neighbors and other Monsters, s. 182f.)
Och vad är kontentan (idag)? Älska bara en person. Älskar du alla leder det enbart till folkmord. Å andra sidan kan ju även denna kärleken till "det Enda" upplevas som skrämmande, och även den i slutändan ondskefull...



onsdag 9 februari 2011

Vad Sverigedemokraterna gör rätt enligt Žižek

I essän Neighbors and Other Monsters: A Plea for Ethical Violence, diskuterar Žižek hur han, i motsats till Levinas som menar att vi genom vår blotta existens hotar den Andres existens (vilket är grunden för vår etiska skyldighet mot den Andre), istället menar att det är just genom vår icke-existens som vi hotar den Andre. Genom att jag, mitt subjekt, är ett hål i varats ordning, för det är endast ett "Inget" som kan sträcka sig ut för att försöka greppa "Allt".

Han förklarar sedan denna subjektsfilosofiska tes genom ett exempel som faktiskt ger Sverigedemokraternas upphöjande av "det Svenska" en viss strukturell poäng. (Må sen vara att det mesta de gör i övrigt i fel, och att de själva antagligen är relativt omedvetna om just denna deras enda fördel...):

Recall the similar paradox that structures the politically correct landscape: people far from the western world are allowed to fully assert their particular ethnic identity without being proclaimed essentialist or racist identitarians (native Americans, blacks, etc.). The closer one gets to the notorious white heterosexual males, the more problematic this assertion is: Asians are still OK; Italians and Irish maybe; with Germans and Scandinavians, it is already problematic. However, such a prohibition of asserting the particular identity of White Men (as the model of oppression of others), although it presents itself as the admission of their guilt, nonetheless confers on them a central position: this very prohibition to assert their particular identity makes them into the universal-neutral medium, the place from which the truth about the others' oppression is accessible.

- The Neighbor : Three Inquiries in Political Theology, s. 156

måndag 7 februari 2011

Black Square

Ur The Non-Ojective World av Kasimir Malevich:

"When, in the year 1913, in my desperate attempt to free art from the ballast of objectivity, I took refuge in the square form and exhibited a picture which consisted of nothing more than a black square on a white field, the critics and, along with them, the public sighed, "Everything which we loved is lost. We are in a desert. Before us is nothing but a black square on a white background!" Even I was gripped by a kind of timidity bordering on fear when it came to leaving "the world of will and idea," in which I had lived and worked and in the reality of which I had believed. But a blissful sense of liberating nonobjectivity drew me forth into the "desert," where nothing is real except feeling and so feeling became the substance of my life. This was no "empty square" which I had exhibited but rather the feeling of nonobjectivity. Suprematism is the rediscovery of pure art that, in the course of time, had become obscured by the accumulation of "things". The black square on the white field was the first form in which nonobjective feeling came to be expressed."





The square = feeling, the white field = the void beyond this feeling.

måndag 31 januari 2011

Synopsis

Ur synopsis till uppsats:

Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.

För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?

Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.

Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.


Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.

Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.

Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?



lördag 8 januari 2011

Gregory Crewdson

Liksom konstnären Carl Hammoud så har också fotografen Gregory Crewdson ett gott öga till det stilrena och perfekta. Men till skillnad från Hammoud så finns det också något obehagligt i Crewdsons bilder. Det ligger ett David Lynch-obehag kring alla bilder, som om närsomhelst kommer något att hända. Eller har det redan hänt?

En stor del av bildernas obehag ligger delvis i bilden i sig, i mannen som står utanför fönstret, kvinnan som står mitt i gatan, något som tvingar betraktaren att ställa frågor till bilden och vad som kommer hända. Samtidigt ligger obehaget i att vi som betraktare kommer alltför nära livet. Vi står som åskådare inför människors beslut, tankar och innersta känslor. Det är som om vi har korsat en privat gräns som vi i våra dagliga liv inte vanligtvis överträder. För vad är det som får kvinnan att stiga ut ur bilen och mannen att ställa sig utanför fönstret? Är det inte en längtan vi ser, ett blottläggande av det allra innersta?

En längtan bort från det alldagliga livet, en längtan efter något, en längtan efter att någonting kommer att hända. En längtan efter det magiska ögonblicket då den åttonde bollen stannar i luften, då Guden talar, då livet i sin fullhet visar sig.

















fredag 7 januari 2011

Den materialistiska heligheten

Egentligen har bloggen jullov ett tag till, men eftersom min uppsats om Bergmans gudsbilder nu är i stort sett klar så kan jag bjuda på den avslutande delen och ett avslutande citat från den sista filmen i min undersökning, Viskningar och rop (1973). Min tes är att det i detta citat som Bergmans nya gudsbild visar sig allra tydligast, när den cancersjuka Agnes, som enligt hovpredikanten "burit allt vårt lidande i sin kropp" (se äldre blogginlägg) trots sin sjukdom kan uppleva frid, nåd och en känsla av lycka och tacksamhet.
Istället för att porträttera en avlägsen, kall, hård och distanserad Gud så väljer Bergman att istället porträttera det Heliga, som en realitet i vår vardag, som någonting som existerar i vår materialistiska värld. Man kan sammanfatta det som att Bergman väljer att upphöja vardagen till helig, snarare än att upphöja det Heliga till någonting avlägset.

”Onsdagen den tredje september. Det är svalt som av annalkande höst, men ändå så milt och fint. Mina systrar, Karina och Maria, är här för att hälsa på mig. Det är underbart att få vara tillsammans igen som i gamla dagar. Jag känner mig också mycket friskare, vi kan till och med göra en liten promenad tillsammans – det har blivit en stor upplevelse, särskilt för mig som inte har varit utomhus på ganska länge. Plötsligt började vi skrattande springa mot den gamla gungan som vi inte besökt sedan barndomen. Vi satte oss i den som tre små snälla systrar och Anna gungade oss, långsamt och makligt.
All värk var borta. De mänskor jag håller mest av i världen var hos mig. Jag kunde höra dom småprata runtomkring mig, jag kände närvaron av deras kroppar, värmen av deras händer. Jag ville hålla fast ögonblicket och tänkte: Det här ju i alla fall lycka. Jag kan inte önska någonting bättre. Nu, några minuter får jag uppleva fullständigheten. Och jag känner en stor tacksamhet mot mitt liv, som ger mig så mycket.”