söndag 18 april 2010

Molnet













Det skrämmande molnet över Island sätter oss (i västeuropa) inte bara strandsatta på våra semesterparadis utan sätter också griller i våra huvuden. Hur skall vi egentligen förstå molnet? Som Islands hämnd för en kraschad ekonomi? Som naturens hämnd på en förstörd jord? Som ett tillfälle för oss att tänka över våra synder, en påtvingad fasta såhär i post-påsktiden?

Vad sägs om att försöka se bakom alla de olika bestämningar av molnet och istället se det Reala som molnet (och våra tolkningar) försöker dölja? I boken Tarrying with the Negative beskriver Slavoj Žižek (vem annars?) hur alla de försök att tolka in någon mening i filmen Hajen egentligen bara verkade för att dölja det faktum att det inte fanns någon mening, att Hajen som ideologisk skapelse bara var en blank skärm på vilken människor projicerade alla sina vardagliga rädslor och hur den projektionen, den symboliseringen, således bara tjänade till att samla alla de olika rädslor som människor bar på den tiden till en enskild punkt. Genom att titta på molnet ur den betydelsen är det inte konstigt att se hur de rädslor som präglar vår tid (ekologisk kris, finansiell kris, arbetslöshet, resandet och turismens inverkan på vår jord, storbolagens grepp om oss) alla kan ge molnet en ideologisk betydelse.

Men vad denna ideologiska betydelse döljer är det Reala bakom molnet, nämligen vulkanen. Genom att samla alla rädslor till en ideologisk punkt så obfuskeras det faktum samhällets antagonism är högst reell. Att de motsättningar och problem vi känner av i dagens samhälle inte kan lösas. Den grundläggande antagonismen i samhället (som kanske bäst kan liknas vid de kontinentalplattor som dras isär och trycks ihop - vilket i sin tur ger vulkanutbrotten, som utbrott av det Reala) är dock för mycket för oss att bära på varför vi istället döljer det genom att sätta molnet i det Realas plats. Istället för att välja att se den sociala ordningens faktiska status så låter vi molnet täcka över det faktumet. Molnet kan således ses som ideologins sublima objekt, det objekt som inte bara är "i vägen" för samhällets blivande helhet, utan även är konstituerande för tanken på samhället som en organisk helhet.

För molnet splittrar just nu upp samhället, det strandsätter familjemedlemmar på avlägsna platser, det tvingar folk till att sägas upp från sina arbeten och det sätter samhällsekonomin, politiska förhandlingar och storföretag i gungning. Men samtidigt är det just molnet som i detta avseende också är det som skapar utopin om ett helt samhälle. "Om bara molnet inte var där så skulle jag vara samlad med min familj", "Om inte molnet tvingade mig från mitt jobb skulle allt vara bra" o.s.v. På detta sätt skapas tanken om helhet. En tanke som utan molnet (i det här fallet) inte skulle kunna tänkas utan skulle tvinga oss att se ner i det Realas avgrund och se splittringen, kontinentalplattornas isärglidande, som där råder.


Uppdatering; Länkar till två artiklar som berör ämnet. en humoristisk och en lite mer seriös.


2 kommentarer:

Josef Bengtson sa...

Aktuellt, intressant och kreativt tänkt och skrivet!

Jag blir dock nyfiken på vad du lägger i begreppet "det Realas avgrund", eller "kontinentalplattornas isärglidande". Annorlunda uttryckt, hur skulle du beskriva den "grundläggande antagonismen i samhället" i praktiken?

Ludvig sa...

Ah, ursäkta mitt sena svar. Har inte riktigt kommit igång med det här med att blogga på heltid ännu.

Ja, intressant fråga. Jag skulle kunna beskriva det som en antagonism som är konstituerande för vårt samhälle, liksom det är konstituerande för oss som subjekt.

Kort sammanfattat: För att vi som subjekt skall kunna få tillgång till "verkligheten" (alltså det vi benämner verklighet, våran delade symboliska, sociala, ordning) så måste någonting tvinga vårt psykes interna cirkulära rörelse, den som följer lustprincipen, ur balans. Det som tvingar den rörelsen ur balans (objet petit a) är någonting som är internt för psyket, inte externt. Men för att dölja det traumatiska faktumet så skapar psyket en antagonism mellan "omvärldens krav" och lustprincipen.

Poängen är alltså här att det som ställer oss under "omvärldens krav" är vår egna inneboende antagonism.

Inte helt glasklart, men alltid något..?