I gudstjänsten kan det ibland påbjudas en stunds tystnad. Särskilt ofta händer detta i gudstjänster av Taizé-karaktär. Detta moment har lite av en antingen/eller effekt för mig. Antingen känns det meningsfullt, fridfullt och heligt eller så känns det som för Anders i Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” när han på en morgonlektion egentligen har tankarna på annat håll:
”Två timmar hade de före frukostrasten. Anders satt och sökte följa med orden som lästes, haka sig fast vid dem och inte bli ensam, nej vara bland de andra. Men han rycktes inte med. Under det att han lyddesˡ spänt, hörde efter noga hur det talades, t ä n k t e på att nu satt han här och lyddes – så var han dock borta från allt.”
Den känslan av att vara allt för närvarande, allt för ansträngd i sina försök att ryckas med så att man istället får motsatt effekt. När jag hela tiden tänker på att jag skall vara tyst och uppleva helighet så blir det oftast tvärtom – jag blir borta från allt.
1. Lyssnade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar